Vår 18-åriga dotter dricker och umgås i kriminella kretsar

Publicerad i DN 2015-03-09

Fråga

Något har hänt och jag vet inte vad. Vår dotter, 18 år, har blivit drog­liberal. Och det väldigt snabbt. Vår dotter har varit väldigt skötsam och återhållsam med alkohol. Hon fyllde 18 och med det började festandet. Hon har varit ute före dess också. Vi har haft bestämda tider, vi har varit vakna när hon kom hem, vi har talat om våra familjers historia angående alkoholism. Men hon har skött sig och vi hade börjat pusta ut. Började kunna ha roligare samtal med henne. Men för en månad sedan fick jag bara en känsla att allt inte stod rätt till. Jag kollade och hon var berusad, vansinnigt berusad, kunde inte ta hand om sig själv. Morgonen därpå hade vi, min man och jag, ett allvarligt samtal med henne. Tydliga var vi. Jag pratade också om hur viktigt det är att kunna reda sig själv. Med tanke på allt som sker. Att vara så pass klar att man kan inse faran innan det är för sent. Att vi är oroliga och vill att hon ska var rädd om sig. Hon förstod.

Två veckor senare fick vi återigen hämta hem henne. Ja, två gånger kan man ju göra misstag. Så i helgen så hade vi åter en incident som inte var bra. Jag satte mig ned med vår dotter. Mitt mål var att inte bli arg, att få henne att prata. Vilket, kan jag bara säga, var svårt. Det hon sa är så långt ifrån våra värderingar, vår moraliska kompass, att jag fick bita mig själv i kinden för att inte skrika. Jag lyssnade och frågade, har jag uppfattat det här rätt? Hon blev mer och mer stressad. Hon gick på mig. Hon har aldrig svurit åt mig eller varit otrevlig. Men nu var det på gränsen. Jag var si och jag var så. Jag har gjort ditt och datt. Hon gjorde allt för att få mig att tappa fokus och humöret. Jag höll fast vid mitt. Mitt mål var att säga att det inte är okej att supa sig redlös. Det är inte okej att skita i skolan. I dag är jag bara förbannad. Jag undrar bara vad som har hänt. Hur har vår dotter kunnat byta fokus så snabbt? Varför har jag inte märkt något tidigare?

Hon har bytt sällskapskrets. Jag vet att hon nu umgås i miljöer där gränserna är utsuddade för rätt och fel. Det är rättssaker, misshandel, våldtäkt, rattfylla, narkotikabrott, rasism etcetera. Hon romantiserar och försvarar. Jag är arg för att hon är så vårdslös mot sig själv. Hon är inte rädd om sig. Visar inte sig själv respekt. Ska jag slå mig till ro och låta tiden gå? Hon bor trots allt hemma så några rimliga gränser får det vara. Eller ska jag köra ut henne? Jag känner ju att hon är en ung vuxen. Tyvärr inte som jag tänkte det, men hon får göra sina egna misstag. Hon måste leva sitt liv. Jag får bara hoppas på att hon har fått med sig något här hemifrån. Samtidigt tål jag inte att se hur hon håller på. Hon är vuxen men hur ska jag våga släppa henne?

Jag vill börja utveckla min relation till henne. Från att vara tonårsmamma till att bli en ungvuxen-mamma. Just nu känns det mest som om hon är som en strulig trettonåring. Och jag en trött mamma som inte orkar en till omgång tonårstrots. Jag har stigit upp tidigt och kört miltals, jag har varit nattvakt, jag har engagerat mig i hennes skolresor. Jag tycker att jag har gjort mitt nu.

Ja, jag är gift med hennes pappa. Han agerar ju också och vi står väldigt enade som föräldrar, men jag har fått bära mest med henne.

Svar

Tack för ditt brev och för att du tar upp detta ämne, som många kämpar med i dag. I takt med att bostadsmarknaden för unga har försämrats har det ju blivit vanligare att myndiga barn bor kvar hos föräldrarna. Brevet väcker många tankar och frågor, inte minst den undran du själv tar upp om varför dottern så plötsligt har förändrats. Att som artonåring dricka alkohol är normalt i meningen att många gör det, men det som väcker oro är förstås hur det sker och framför allt i vilket sällskap.

Just hennes nya bekanta är kanske det som får mig att fundera mest. Hur länge har hon träffat dem? Du nämner våld, våldtäkt och droger, så det låter ju inte som något vidare sällskap. Samtidigt får jag inte klart för mig hur omfattande problemen är. Det skulle kunna vara alltifrån ganska normalt till riktigt riskfyllt, beroende på hur involverad dottern är i problemen du nämner. Om er dotter vore under 18 år hade ni kunnat vända er till socialtjänsten för råd och hjälp. Det kan ni fortfarande, men eventuella insatser bygger på hennes frivilliga medverkan. Andra alternativ är ungdomsmottagningar, som även vänder sig till unga vuxna, eller alkoholmottagningar om hennes drickande skulle fortsätta på samma sätt. Även dessa alternativ kräver att er dotter själv vill ha hjälp. Jag kan inte bedöma hur allvarliga er dotters problem är och om det är aktuellt att söka hjälp någonstans.

Du undrar om ni ska kasta ut dottern och låta henne bo ensam. Det finns förstås lägen där föräldrar kan underhålla en dålig livsstil och utveckling om de låter vuxna barn bo hemma, men jag tror inte ni är där än. Jag uppfattar också att du mest av allt vill utveckla relationen till din dotter, snarare än att släppa henne vind för våg. Du vill förstås också att hon ska sluta bete sig riskfyllt och respektlöst mot sig själv, vilket jag gissar kan innebära att byta umgänge. Hur kan du hjälpa henne med detta utan att vara föräldern som bara säger nej?

En konflikt för många föräldrar till tonåringar, som också är tydlig i ditt brev, är att släppa taget samtidigt som man finns kvar. Om man ska ha en fungerande relation med sin tonåring gäller det att lösa denna konflikt. Problemet är ofta att man känner sig så rädd, sårad och besviken när tonåringen beter sig illa att man drar sig undan för mycket. Då känner sig tonåringen i sin tur sviken och det bildas en ond cirkel i relationen. Om ni ska lyckas komma vidare tror jag därför att det är viktigt att bearbeta den besvikelse du ger uttryck för i brevet. Jag fattar att det kan vara en stor utmaning när hon ger uttryck för saker som du uppfattar som fullständigt omoraliska eller destruktiva. Du behöver inte hålla med eller ursäkta henne, men hon måste känna att hon kan ta upp saker och uttrycka sin mening utan för mycket skam eller skuld.

Jag påstår inte att det är lätt att våga släppa taget och mer lyssna än förmana, särskilt som ni upplever att det som sker nu är värre och farligare än ett vanligt tonårsuppror. Samtidigt pekar både forskning och erfarenhet på att det är ännu viktigare för föräldrar att försöka förlåta och försonas med tonåringar som spårar ur på ett allvarligare sätt. Man har till exempel sett en positiv utveckling hos tonåringar som själva väljer att öppna sig och berätta om saker som händer utanför hemmet, jämfört med tonåringar där föräldrar försöker styra och kontrollera. Det hjälper heller inte att förmana eller påtala risker med tonåringars beteenden.

Mitt främsta råd är därför att ni i förs­ta hand försöker att lyssna och förstå er dotter när hon gör saker som oroar er eller gör er besvikna. Det är ansträngande att enbart bekräfta utan påpekanden och förmaningar, men det gäller att försöka göra det helt och hållet. Om man först lyssnar och sedan rundar av med några förmaningar saboteras ofta lusten att fortsätta prata och berätta. Förutom att detta sätt att kommunicera kan bidra till en bättre relation i stort, kan det också innebära att din dotter väljer att ta upp svårigheter och problem mer öppet.

Man kan tycka att jag låter er dotter komma undan med ett oacceptabelt beteende. Man måste väl, som du skriver, kunna ställa krav på en artonåring så länge hon bor hemma? Jag tycker också det och om er dotter är i färd med att göra något direkt destruktivt eller farligt bör ni förstås försöka stå på er och hindra henne. Samtidigt är frågan hur man får någon att respektera krav och följa uppmaningar när man inte är närvarande? Eftersom ni framför allt är bekymrade över saker som sker utanför hemmet vill jag påstå att er enda möjlighet till påverkan är att ha en så god och tillitsfull relation som möjligt. Jag hoppas att mitt svar kan bidra till det och att du med tiden kan få en mammaroll som är en medelväg mellan att kasta ut dottern och att vara morsa till en trettonåring.