Min 10-årige son gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng

Publicerad i DN 2011-10-14

FRÅGA

Jag är ensamstående mamma på heltid till en härlig grabb på 10 år. Eftersom vi hela tiden levt själva har min som son tidigt fått ta ansvar, vara mycket ensam hemma, följa med mig på arbetet, politiska möten, träningar etc. Han har utvecklat en stor social kompetens och rör sig hemtamt i alla möjliga miljöer. Han är artig, trygg och stabil. Jag har hela hans uppväxt varit noga med att det ska finnas trygga vuxna runt honom då varken mor- eller farföräldrar lever och jag inte har några syskon i livet. Med trygga vuxna menar jag både kvinnor och män. Vi har ett rikt socialt liv och reser ofta tillsammans och han är van vid att sova borta och har alltid somnat utan några som helst problem oavsett om jag varit närvarande eller inte.

Nu, sedan cirka en månad tillbaka, kan han inte lägre somna själv i sin egen säng. Han gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng. Han tänker på döden, både på sin egen och min död och vad som ska hända om jag dör ifrån honom. Vuxenlivet kommer han aldrig att uppnå eftersom jag kommer att dö före honom och han inte kan klara sig själv.

Till saken hör att han bytt skola och vi nu har en resväg på cirka en timme enkel väg. Det är en skola för barn med svår dyslexi och han har fått bryta upp från både lärare, klasskamrater och invanda rutiner. Han trivs dock jättebra i sin nya skola och går med glädje till skolan varje dag. Det är dock bara jag som får lämna och hämta, det är under stor vånda någon annan kan göra det.

Jag kan förstå hans reaktioner och kanske är det också en naturlig utvecklingsfas att upptäcka de existentiella frågorna. Mitt problem är att jag inte orkar hantera det här själv. Jag är reumatiker och lider av grava sömnproblem sedan många år tillbaka. Jag behöver all vila och sömn jag kan få och jag klarar inte att sova tillsammans med min son. Det blir för varmt, för trångt och min sömn blir totalförstörd. Om jag ”tvingar” honom att sova i sin egen säng väcker han mig mitt i natten förtvivlad. Jag försöker verkligen att prata om liv och död och jag försöker vara en klok mamma när han är ledsen och är rädd för sömnen, men jag orkar inte! Jag arbetar heltid, vi har mycket långa resor till och från skolan/arbetet, jag är inte frisk och nu känner jag mig pressad från många håll. Hur hanterar jag/vi detta på bästa sätt? Vad ska jag göra för att hjälpa mig gosse och för att orka själv? Han märker ju att jag inte orkar och då blir jag ledsen (att han märker det) och så blir han ledsen o.s.v. Han blir också besviken på sig själv när vi kommit överens om att han ska försöka sova själv och han sedan inte lyckas med det.

Tacksam för svar och råd.

SVAR

Det är lätt att känna för din son och för dig när man läser brevet. Många barn går igenom faser med tankar om döden, men det verkar vara jobbigare än vanligt för er. Du beskriver både hur dåligt din son mår och hur problemen faktiskt begränsar er i vardagen. Därför tycker jag att det är bra att du börjar söka svar och råd, trots att problemen inte har pågått så länge.

Mycket av det du beskriver hos din son påminner om separationsångest. De flesta yngre barn har perioder då de har svårt att skiljas från föräldrarna. Hos äldre barn är det mer ovanligt och kan,som i ert fall, yttra sig som tankar om att närstående ska dö eller försvinna. En vanlig form av behandling för separationsångest går ut på att barnet i små steg får lära sig att vara ensamt (eller sova ensamt). Målet är att barnet gradvis ska våga lita på att föräldrarna faktiskt kommer att finnas kvar.Äldre barn kan rent intellektuellt förstå att risken är liten för att föräldern ska försvinna, men ibland spelar det ingen roll. Hur mycket man än försöker övertyga barnet om att det inte är någon fara, såger oron inte vika. Rädsla handlar sällan om logik, eller på natten blir det hemska mycketvärre än det är, som Tove Jansson skriver. Det är därför den praktiska erfarenheten av att stegvis klara av att vara själv blir så viktig. Sådana erfarenheter brukar leda till att barnet också känslomässigt förstår att de upplevda farorna går att bemästra. Samtidigt måste man ta reda på mer om orsakerna till rädslan, innan man försöker hjälpa barn på det här sättet. Ett skäl till att sonen inte har klarat att hålla överenskommelser om att sova självkan vara att det finns bakomliggande orsaker till rädslan som måste bearbetas. Mitt första råd är därför att ta reda på mer om det.

En vanlig orsak till separationsångest och tankar om döden är att barnet har varit med om plötsliga förluster eller förändringar. Du nämner några saker som skulle kunna ligga bakom sonens oro, som ny skola och släktingar som har gått bort. Han har också kommit upp i en ålder där han kan börja fundera mer över existentiella frågor som en frånvarande far eller dina hälsoproblem.Sådana händelser och omständigheter kan barnet behöva bearbeta för att komma över sin oro. Förutom att prata kan det vara viktigt att närma sig händelsen mer konkret. I din sons fall skulle det till exempel kunna innebära att besöka en grav eller att få svar på frågor om dina hälsoproblem eller sin far. Jag vill understryka att man inte alltid hittar uppenbara händelser eller omständigheter som kan förklara varför separationsångest uppstår hos ett barn. En möjlig bidragande orsak kan också vara att en medfödd sårbarhet, som hos vissa barn medför att de kan utveckla rädsla och oro till följd av mindre allvarliga händelser.

Även om det visar sig att din son skulle behöva bearbeta någon särskild händelse som ligger bakom oron, så behöver han sannolikt ändå stegvis hjälp med att sova själv. Jag vill betona att det handlar om små steg. Det kan till exempel innebära att du ställer in en extra säng eller lägger en madrass i sonens rum som succesivt flyttas ut. Ett annat alternativ är att ni somnar tillsammans, men att du går över till ditt sovrum efter en stund. Diskutera tillsammans med sonen och låt honom komma med förslag på lösningar. Ibland föreslår barn för stora steg, eftersom de så gärna vill lyckas. Hjälp honom att sätta rimliga delmål. För att minska risken för besvikelser och skuldkänslorsom du skriver om i ditt brev är det först och främst viktigt att visa att det är okej att vara rädd. Om sonen känner att han inte klarar att sova själv så ska han inte behöva skämmas för det. Försök att göra så lite väsen som möjligt av bakslag och säg att det blir en ny chans nästa natt. Fråga om sonen vill backa ett steg, eller om ni ska pröva samma sak igen. Det är också viktigt att uppmuntran sker på ett sätt som inte leder till att sonen upplever krav på att lyckas. Visa att du tror att han kan nå målen och att du blir glad när han lyckas, men gör det i lagom omfattning. Visa framförallt att du kommer att stötta honom oavsett hur han klara sina utmaningar.

Det finns ett dilemma med barn som upplever separationsångest. Å ena sidan behöver ett barn känna att föräldern är en trygg bas att falla tillbaka på, särskilt om barnet upplever separationsångest. Å andra sidan behöver barnet lära sig att bli mer självständigt. Därför är det ibland så svårt att veta hur man ska agera när barnet blir oroligt. Tröstar man för mycket? Undergräver man barnets utveckling mot större självständighet genom att alltid finnas där? Ibland är det så. Det är därför planering och gemensamma överenskommelser om utmaningar som barnet ska anta är så viktigt. Då blir det lättare för både förälder och barn att veta när man ska kämpa och stå på sig och när det går bra att trösta eller söka tröst.

Jag vill avsluta med att ta upp frågan om hur du ska orka hjälpa din son. Finns det någon i er omgivning som skulle kunna hjälpa er med det här? Finns det till exempel någon som skulle kunna hämta och lämna sonen på skolan. Du skriver att han bara accepterar att du ska göra det, men en kommande utmaning skulle kanske kunna vara att någon annan gör det? Sedan vill jag påpeka att det kan vara svårt som förälder att hjälpa barn med stark rädsla och oro, utan professionell hjälp. Jag kan inte bedöma om det är aktuellt i ert fall, men inom barnpsykiatrin finns det mycket erfarenhet av behandling av den här typen av problem. På vissa håll erbjuds till exempel gruppbehandling för barn och föräldrar som har visat sig hjälpa de flesta som deltar.

Oavsett om du söker hjälp från vänner eller professionella så behöverdu nog stöd från omgivningen, med tanke på din tuffa situation. Ibland måste man själv ta på sig syrgasmasken innan man kan sätta den på sitt barn.