Är jag egoistisk?

Publicerad i DN 2011-10-28

FRÅGA

Min sambo och jag har en dotter på 2,5 år. Sedan hon föddes har min sambo dragit ned på sin egna tid något helt otroligt. Han duschar 1-2ggr/v. Han äter ingen frukost. Han umgås ytterst sällan med vänner (1-2 ggr/år). Han tränar inte. Han sover ca sex timmar per natt.

Jag däremot vill fortfarande gärna duscha och äta frukost på morgonen och göra sjukgymnastik för min dåliga rygg varje morgon. Det gör att jag går upp ca 2h före vår dotter vaknar och då även behöver lägga mig 2h tidigare på kvällen. Jag behöver dessutom 9h sömn för att må bra. Dessutom vill jag träna 1-2 ggr per vecka och träffa vänner lika ofta.

Jag inser att det aldrig skulle fungera om han också ville det. Då skulle vi nästan aldrig vara tillsammans hela familjen. Jag känner också att jag varit dålig på att anpassa mig till familjelivet. Längtar ständigt efter mer egen tid och känner alltid att jag har tidsbrist. Min sambo tycker att jag är alldeles för ego som bara tänker på mig och mitt. Har han rätt? Jag känner mig alldeles vilsen. Får jag inte min egna tid känner jag att jag måste stänga av och får en förlamande känsla av att vara instängd/avstängd.

SVAR

Du undrar om din sambo har rätt i att du är egoistisk. När jag läser ditt brev måste jag nog hålla med honom. Jag vet inte i vilken grad han bidrar till problemet, men att döma av brevet tror jag många skulle säga att du helt enkelt måste dela tiden mer lika. Samtidigt kanske du klandras hårdare som kvinna, eftersom ni bryter mot det typiska mönstret. Vanligtvis är det mammor som ägnar mer tid åt hem och barn – i snitt en timme mer per dag enligt aktuell statistik. Oavsett om det är mannen eller kvinnan som drar det kortaste strået, så tycker jag att den här typen av frågor måste diskuteras öppet i syfte att hitta en kompromiss som båda kan leva med. Frågan är hur en sådan kompromiss kan se ut för er?

Ett alternativ är att ni fortsätter som tidigare. Din sambo kanske kan acceptera att du behöver mer tid om han förstår hur mycket det betyder för dig. Du kanske också kan bidra till familjelivet på andra sätt. Om ni gör en tydlig överenskommelse om detta kan du släppa det dåliga samvetet. Jag gissar att den här lösningen är lite för enkel, eftersom ditt brev antyder att sambon inte är särskilt tillfreds med situationen. Antagligen är det mer realistiskt med en mer ömsesidig kompromiss.

När man söker kompromisser finns det en risk för att parterna låser sig vid olika positioner. Mitt råd är därför att ni till en början släpper frågan om timmar och minuter. Inled istället med att ta reda på vilka behov som din sambo försakar i dagsläget. I brevet uttrycker du några av dina egna behov, men vad behöver han för att må bra? Handlar det också om mer egen tid eller handlar det om helt andra saker? Det kanske är viktigt för honom att ni har mer tid tillsammans eller att ni förändrar ert sätt att kommunicera med varandra? Fundera också en vända till över dina egna behov. Du skriver att du behöver sova, träna och träffa vänner. Så kan det säkert vara, men ibland går man på i gamla vanor utan att känna efter vad man faktiskt skulle må bäst av. Genom att klargöra era respektive behov i familjelivet, så kan ni kanske hitta lösningar som båda vinner på istället för att båda måste offra något.

Om det visar sig att din sambo helt enkelt vill att ni delar tiden mer lika, så återstår för dig att försöka leva med det. Det är förstås inte enkelt, men jag ska ge några exempel på vad du skulle kunna pröva. Jag vill börja med att ta upp två saker som kanske är självklara, men som kan vara viktiga: prioritering och planering. Jag tror att det är ganska få småbarnsföräldrar som hinner göra de saker du räknar upp i brevet. Gör en lista med allt du ägnar dig åt under en typisk vecka och försök att ringa in vilka aktiviteter du verkligen vill hinna med och vilka du kan avstå ifrån. Ta fram kalendern och planera den kommande veckan eller månaden tillsammans med din sambo. Ni kanske redan gör så, men annars tror jag att ni kan vinna en del på det. Förutom att ni hinner mer, så kan känslan av instängdhet minska när du ser att det finns saker att se fram emot.

Samtidigt vill jag påpeka att det ibland finns en risk med att försöka att bara planera sig ur tidsbrist. Ju mer man planerar, desto mer fokus har man på allt man ska hinna. Du skriver att du har haft svårt att anpassa dig till familjelivet och du kanske behöver arbeta med din syn på relationen och familjen? Det beskriver din upplevelse ganska kategoriskt som att du ”måste” göra vissa saker för att inte hamna i ett tillstånd av ”förlamning”. Är det verkligen så svart-vitt? Jag ifrågasätter inte din upplevelse, men ibland fångas vi i våra egna tankar. Sådana låsningar spelar ofta en viktig roll för problem med stress, oro och nedstämdhet. I många terapiformer arbetar man därför med att försöka vidga tillvaron med andra tankar och slutsatser – till exempel ”åren med småbarn innebär mindre egen tid, men i gengäld ger det livet mening på andra sätt”. Det är svårt att plötsligt ändra på invanda tankemönster och ofta känns det krystat att försöka ”tänka positivt”. Istället för att göra tvång på dig själv och ändra gamla sätt att tänka, så kan det vara lättare att acceptera dem och bara försöka lägga till nya perspektiv. Om du vill fördjupa dig i detta så finns det flera böcker som handlar om att acceptera jobbiga tankar och känslor, till exempel ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” av Anna Kåver.

Ibland är det lättare att få en ny blick på tillvaron om man först förändrar situationen eller sitt sätt att bete sig på ett konkret plan. Ge till exempel din sambo då och då möjlighet att få egen tid eller göra saker som han mår bra av. När du ser att han blir glad, så ger det utrymme för egna positiva känslor. Poängen är inte att du ska låtsas känna glädje, utan att skapa situationer där känslorna kommer naturligt. Det är förstås inte säkert att det blir så. Den förlamande känslan kanske fortsätter att dominera när du i praktiken får mindre tid för dig själv. Jag vill uppmuntra dig att inte ge upp för snabbt. Fortsätt en period med generösa handlingar. Se det som ett experiment där du noterar dina egna känslor och din sambos reaktioner. Om din sambo börjar trivas bättre med familjelivet kan det med tiden bidra till er gemensamma livskvalité. Förhoppningsvis upplever du att det är värt den egna tiden du får försaka.