Hon kallar sig för pojke

Publicerad i DN 2011-11-11

FRÅGA:

Jag har en ­dotter på tre år som så länge hon har kunnat uttrycka sig ibland ­kallat sig för pojke – hon kallar även pojkar för flickor ibland och har inte riktigt fått ihop vem som är han eller hon, pojkar blir ibland hon och flickor ofta han. Min flicka tror att hon har en ”pytteliten snopp”, som hon uttrycker det (den inre blygdläppen som hon har hittat medan hon har lekt med och undersökt sitt kön).

Kanske är det vanligt att barn funderar och tänker så här och det är ju rätt skönt och befriande att hon inte är så medveten om kön och vad hon är eller ”borde” vara. Vi har aldrig rättat till henne, utan bara låtit henne hålla på.

Jag tycker att genusfrågor och hur vi behandlar och agerar runt normativa könsroller är jätteviktigt och har därför alltid försökt att uppfostra henne, klä henne och leka med henne på ett så genusneutralt sätt som möjligt. Hon har lika mycket pojkkläder som flickkläder, lika mycket rosa som blått, klänningar som jeans, traktorer som dockor, lego som ”Mickey spis-redskap”.

Jag har tills nyligen oftast känt mig stolt och lättad över att min dotter inte faller inom den sociala könsmallen – jag var själv kallad pojkflicka som barn och lekte aldrig med dockor. Men jag är ju också barn av detta samhälle som vi lever i och påverkad av normen och känner en viss oro över att hon kanske befinner sig i fel kropp och inte är min dotter utan min son. Jag blir arg och besviken på mig själv när jag känner ett inre motstånd mot detta!
När jag ser mig omkring i vän- och familjekretsen är det ju ingen tvekan om att andra barn i samma ålder vet att de är antingen ”flickor” eller ”pojkar”. Många av flickorna älskar rosa, ”Hello Kitty” etcetera, medan pojkarna leker med bilar och så vidare. De misstar sig heller inte på om de själva är pojkar eller flickor. Detta trots att vännerna alla är genusmedvetna, vissa arbetar med dessa frågor, och inte har försökt att leda in barnen i normativa könsroller.

Jag tänker att det kanske har att göra med förskola – på min dotters förskola är det mycket pojkar, även en av pedagogerna är man och flickorna som går där verkar inte vara så intresserade av det som vi normalt tror att flickor ”ska” vara intresserade av. Jag ser väldigt lite rosa och det leks tydligen väldigt lite i ”dockisrummet” enligt lärarna. Där vi bor är det möjligtvis lite mer medvetenhet runt genus jämfört med ställen där våra vänner bor – det pratas och mumlas i vänkretsen om att det är väldigt mycket rosa och mamma-pappa-barnlekar för flickorna på deras förskolor.

Jag vet inte vad det är jag är rädd för. Jag tror att jag bara vill få höra om min dotters ”förvirring” är normal eller inte – och om den inte är normal hur vi då ska gå vidare, vart jag ska vända mig för att få en utredning om hennes kromosomuppsättning och hur vi som föräldrar ska hantera det när hon säger att hon är pojke. Jag vill vara stöttande och accepterande men känner rädsla över detta – har förstått att jag kanske inte är så öppen som jag vill se mig, utan allra helst vill att hon ska vara som de flesta andra. Inte för hennes skull kanske, utan för min egen.

SVAR:

Tack för ditt brev och för dina uppriktiga frågor. Könsroller och barn som bryter mönster är en fråga som engagerar många föräldrar. Det är också en vanlig källa till oro. Drygt fem procent av alla barn och unga i Sverige har ett könsöverskridande beteende som föräldrarna finner anledning att söka hjälp för. I den meningen är din dotters beteende ganska vanligt, även om det skiljer sig från de flesta barns. Precis som du själv noterat så brukar treåringar inte ha svårt för att skilja på pojkar och flickor. Sedan är det ganska vanligt att barn genomgår faser där de beter sig könsöverskridande.

Det skulle kunna förklara din dotters beteende, men du verkar tycka att hon avviker ganska tydligt från andra barn i er omgivning.

Därför är det kanske mer intressant att diskutera möjligheten att din dotter faktiskt inte beter sig som de flesta andra flickor och kanske kommer att fortsätta på samma spår under uppväxten. Vad skulle det innebära för henne och för familjen som helhet?

Spontant tycker jag att det är för tidigt att söka hjälp eller att inleda något slags utredning, eftersom er dotter bara är tre år. Dels kan det som sagt handla om en fas, dels verkar det inte i brevet som om din dotter mår dåligt av detta. Vården betraktar inte osäker könsidentitet som ett problem förrän barnet på något sätt lider av det. Det är först om och när din dotter själv uttrycker missnöje med att vara flicka eller lider av omgivningens reaktioner, som jag tycker att det verkligen är läge att söka hjälp. I så fall ska ni vända er till barnpsykiatrin, som vid behov kan hänvisa vidare till specialteam med särskild kunskap om dessa frågor.

Jag vill också nämna att uppföljningar har visat att de flesta barn som under uppväxten har varit missnöjda med sin könstillhörighet, inte längre är det när de når tonåren.

Föräldrar till barn som bryter könsmönster får ofta rådet att försöka bortse från vedertagna normer och i stället försöka bekräfta barnet som det är. Det är förstås riktigt, men du verkar redan ha tänkt i sådana banor. Jag tycker att du träffsäkert beskriver hur egna värderingar om könsroller kan krocka med de fördomar och den diskriminering som i praktiken förekommer i samhället. Du skriver att du vill stötta och acceptera, men att det är svårt på grund av den oro och det motstånd du känner.

Det är bra och modigt att du tar upp dina jobbiga känslor, eftersom de riskerar att lysa igenom och undergräva budskapet som du egentligen vill ge. En förutsättning för att du ska kunna ge ett bra stöd till din dotter kan vara att du bearbetar dina känslor inför hennes sätt att vara. Det framgår inte direkt vad känslorna handlar om, men jag ska försöka ge dig några råd på vägen utifrån vanliga teman.

Ett vanligt tema är föräldrars rädsla för att barnen ska fara illa när de blir äldre. Den farhågan har ingen grund i forskning om flickor med könsöverskridande beteenden, där studier har visat att de generellt inte har mer problem eller mår sämre än flickor i allmänhet. De har till exempel lika många vänner, lika god självkänsla och är inte mer utsatta för mobbning. Det finns till och med studier som visat att de lyckas bättre i skolan än andra flickor. Pojkar som bryter mot könsnormen är däremot mer utsatta och mår generellt sämre än andra pojkar.

Oavsett om det handlar om pojkar eller flickor, så har studier visat att pressen från omgivningen att anpassa sig till etablerade könsnormer är avgörande för hur barnen mår. Det understryker vad du skriver i brevet – föräldrar ska inte på något sätt uttrycka att barnet borde ändra sitt sätt att vara. Du undrar till exempel hur ni ska svara när dottern säger att hon är en pojke. Så långt det går tror jag att det är bra att inte reagera på något annat sätt än om hon hade sagt att hon var en flicka, till exempel genom att inte kommentera det alls. Om er dotter vill ha svar eller behöver hjälp med att hantera andras reaktioner, så kan ni till exempel säga att många tror att hon är flicka för att hon ser ut så och har ett flicknamn, men att hon får kalla sig vad hon vill.

En annan möjlig grund för dina jobbiga känslor skulle kunna vara att du helt enkelt vill veta ditt barns egentliga kön. Du skriver till exempel att du undrar vara man kan göra en kromosomutredning. Jag förstår att du söker detta svar, men jag vill understryka att det inte finns några enkla biologiska test som visar könstillhörighet. Visst kan man konstatera om en person har kromosomuppsättning XX eller XY, men det finns en rad andra biologiska och psykologiska faktorer som spelar roll. Exempelvis kan flickor med den kvinnliga kromosomuppsättningen XX fortfarande utveckla manliga drag och beteenden genom olika typer av hormonpåverkan.

Som sagt tycker jag att ni ska söka hjälp och utreda frågan vidare om din dotter börjar lida av det här, men tills vidare tror jag det är mer fruktbart att släppa frågan om vilket kön hon egentligen har. Om du vill acceptera din dotter precis som hon är, så borde svaret på frågan inte spela någon roll. Kan du övertyga dig själv om det, så ökar chansen att din dotter också kommer att känna det. Då ger du din dotter ett tryggt sammanhang att utvecklas i. Sedan får tiden utvisa om hennes uppfattning om pojkar och flickor leder till problem i framtiden. Jag inser att det här är lätt för mig att säga och du har så väl beskrivit hur svårt det kan vara att leva upp till sina ideal om hur man ska vara som förälder. Jag vill uppmuntra dig att fortsätta den kampen.