Varför kan jag inte prata med min nioåring längre?

Publicerad i DN 2011-12-09

Fråga

Jag har en nioårig pojke som jag alltid har upplevt att jag är nära. Vi har kunnat prata om mycket, om hur det är på dagis, senare i skolan, med kompisar, konflikter, hur det känns när man är ledsen, arg och glad och så vidare. Hur man är en bra vän och hur man vill att andra ska vara emot en, hur man själv reagerar med mera. Jag har alltid upplevt att han har kommit till mig om det har varit saker han har funderat på. Han är en mjuk, öppen och glad kille. Har flera bra vänner.

Men så nu, helt plötsligt håller han saker för sig själv, blir fruktansvärt arg, slår i dörrar, blir uttråkad. Säger att han ”hatar” det och det. Får kraftiga vredesutbrott när han inte klarar av en läxa och säger att han inte vill leva. Han kan börja gråta för ingenting alls. Jag pratar med honom och tröstar och försöker klura ut vad som känns fel. Men han vet inte. Gladast är han när han får leka med kompisar. De verkar spela en stor roll i hans liv nu. Helst vill han vara med dem jämt. Att umgås bara med familjen hemma verkar han tycka är pest ibland. Men det svänger. Ibland tycker han att det är hur mysigt som helst när vi spelar spel hela familjen till exempel eller gör någon annan aktivitet ihop.

Han verkar slitas mellan att vara liten och att vara stor.

Vad är det egentligen med nioåringar? Är det förpuberteten som är på gång? Hur ska man förhålla sig som förälder, och hur behåller man närheten?

Svar

Ja, vad är det egentligen med nioåringar? Om du söker på nätet kommer du att hitta många vittnesmål som stämmer väl överens med det du skriver i brevet. Nioårsåldern beskrivs också i psykologisk litteratur som en period då barn börjar skifta fokus från barndom och familj till vuxenliv och vänner, vilket kan leda till emotionella slitningar. Och förpuberteten kan mycket väl börja hägra. Hos de flesta pojkar kommer de första fysiska tecknen på puberteten vid 11–12 års ålder, men variationen är stor enligt svensk statistik. Ungefär tio procent kommer till det stadiet redan vid nio års ålder, medan lika många hinner bli 13–14 år innan den första fysiska förändringen börjar märkas.

Ett svar på ditt brev är alltså att din son genomgår en normal utvecklingsfas, vilket jag tror. Även om delar av ditt brev tyder på att det tar sig dramatiska uttryck (till exempel att din son säger att han inte vill leva), så verkar er historia och hans engagemang i kamrater och livet utanför familjen vara tecken på att han generellt mår bra. Jag väljer att tolka ditt brev så, men om du vill veta mer om hur normalt han beter sig, så är ett förslag att du pratar med föräldrar till hans vänner. Hur beter sig deras barn? Hur uppfattar de din son? Det kan förstås också vara bra att prata med hans lärare. Samtal med andra vuxna runt din son kan ge svar på om han framför allt uttrycker sig dramatiskt hemma, eller om det faktiskt finns anledning att känna oro och söka hjälp för förändringarna du beskriver.

Om vi utgår från att det dåliga humöret är ett uttryck för en normal utvecklingsfas, så är ett svar på dina frågor att du kan ta det lugnt – det kommer att gå över. Samtidigt kan sådana råd kännas futtiga, eller ”jag vill hellre vara glad nu än om 25 år”, som Agnes sa till sin tröstande pappa i filmen ”Fucking Åmål”. Frågan är alltså vad du kan göra medan fasen pågår. Spontant skulle jag ge samma råd som jag brukar ge till undrande tonårsföräldrar. Även om jag är emot att klumpa ihop tonåringar (eller nioåringar) till en homogen grupp, så finns det vissa villkor och upplevelser som de flesta av oss delar. De flesta känner exempelvis ett större behov av självständighet när barndom övergår i vuxenliv. Ett grundläggande råd är därför att föräldrar ska respektera det behovet, samtidigt som de försöker finnas tillgängliga när barnet/tonåringen behöver stöd och närhet.

Att visa respekt för barnets önskan att vara självständigt kan konkret handla om att lägga sig i mindre i barnets vardag. Låt sonen välja vänner, aktiviteter, musik, frisyr och kläder på ett friare sätt. Låt honom ha hemligheter. Låt honom välja bort umgänge med familjen. De flesta föräldrar tror jag spontant skulle säga att de redan följer dessa råd, eftersom det finns en lång tradition av demokratisk uppfostran i Sverige.

Samtidigt är föräldrars sätt att påverka och styra barn inte alltid är så uppenbart och direkt.

Forskning har visat att det framför allt är föräldrars indirekta sätt att utöva inflytande som har betydelse för barns upplevelse av frihet och självständighet. Om en förälder exempelvis öppet uttrycker att barnet har ett fritt val, men samtidigt visar missnöje med kroppsspråk och tonfall, så kommer barnet att få känna sig allt annat än fritt.

Jag påstår inte att detta förekommer ofta hos er, men jag kan lova att det är få familjer som är helt befriade från den här typen av indirekt kommunikation. Mitt råd är därför att du ska vara uppmärksam på vad du uttrycker mellan raderna när du pratar med din son. Sträva efter att visa fullt ut att du accepterar hans behov av distans och av att få ha ett liv utanför familjen. Det brukar leda till mindre slitningar och samtidigt lägga grunden för att bygga en ny slags relation.

Så kommer vi till din intressanta fråga om närheten kan bevaras när barnen växer upp. Det är delvis en filosofisk fråga, eftersom det beror på vad man menar med närhet. Vissa säger att vi bara har våra barn till låns i några år, innan de försvinner in i vuxenlivet.

Å andra sidan sägs det att man är förälder till sina barn hela livet. Sanningen ligger kanske ofta någonstans mitt emellan dessa påståenden. Jag tror att utmaningen för de flesta föräldrar är att hänga med i barnens utveckling och att finna en ny slags närhet i varje fas.

Jag vill därmed återvända till det grundläggande rådet om att visa respekt för självständighet och samtidigt finnas tillgänglig. Med tillgänglig menar jag att du försöker vara uppmärksam på när din son vill umgås, prata eller ha stöd. Var inte för framfusig och var beredd på att han plötsligt kan avvisa dig. Då gäller det att inte försöka ta det personligt, utan att se det just som ett tecken på strävan efter självständighet.

Det är förstås inte lätt att hela tiden vända andra kinden till, och alla relationer – även de mellan föräldrar och barn – bygger på någon slags ömsesidighet. Samtidigt har föräldrar ett uppenbart ansvar att vara vuxna i relationen och därmed kunna ha ett större överseende. Om du lyckas med det tror jag att förutsättningarna för att du och din son ska hitta tillbaka till varandra är stora. Er fina relation under barndomsåren är också en bra grund att stå på. Det finns många studier som visar att ett gott samspel mellan föräldrar och barn tidigt i livet, utgör en bra grund för barnets fortsatta relationer. Även om er närhet kan verka som bortblåst just nu, så vill jag alltså påstå att det finns gott hopp om att ni finner den igen på något sätt.