Min dotter är så bunden till mig
Publicerad i DN 2012-10-01
Fråga
Jag har funderingar kring min dotter, som allt sedan hon var liten varit starkt knuten till mig. Hennes pappa och jag delade på föräldraledigheten och var hemma ett år var. Hon har alltsedan inskolningen på dagis varit ledsen varje vardagsmorgon, så även nu i skolan. Jag har alltid haft svårt att lämna henne ifrån mig, vilket jag tror beror på ömsesidig kommunikation där jag inte kan låta bli att svara på hennes starka känslor. Både jag och pappan är mycket blygt lagda, men har trots det lyckats ganska bra i livet. Under min egen skolgång var jag ofta rädd innan jag skulle somna inför morgondagens sociala prövningar utan att kunna sätta ord på det då, eller ens förstå.
Till saken hör även att jag och pappan, som lever ihop, ofta hamnar i konflikt kring det här, vilket inte undgått vår dotter. Hon har även upplevt hur jag varit ledsen och villrådig när jag inte riktigt vill lämna henne, eller att jag gärna kommer och hämtar henne om hon är ledsen. Jag går med en konstant skuld över att möjligen, om än i all välmening, ha knutit henne för nära. Jag får en del indikationer på att hon trots allt reder upp dagarna. Hennes starka känslor verkar ganska snart ge vika efter avsked, medan jag däremot ofta bär på mina känslor hela dagen.
Sedan slutet av sommaren har hon dock utöver oron också fått ont i magen. Vi har varit hos doktorn, som inte kunde hitta någon fysisk orsak. Hon är dessutom generellt orolig och rädd för olika saker, som till exempel hundar, att kräkas, eller att gå på kalas utan mamma eller pappa. Trots besvären tycker jag att min dotter försöker tänka positivt och såvitt jag kan se får hon stöd av fina lärare och kompisar. Hon har aldrig varit ensam utan är omtyckt och till synes älskad av alla.
Svar
Du beskriver så väl den ambivalens föräldrar känner när de å ena sidan inser att barnet måste lära sig stå på egna ben, å andra sidan bara vill trösta och skydda. Hur kan du stötta din dotter utan att samtidigt göra henne beroende av dig? Hur kan du hjälpa henne att övervinna sina rädslor? Det finns lyckligtvis bra metoder och mycket forskning som handlar om att hjälpa barn som lider av rädsla och oro. En första fråga att ta ställning till är om ni kan göra det på egen hand, eller om er dotters problem är så omfattande att ni behöver söka hjälp. Ungefär 5–10 procent av alla barn i Sverige lider av rädsla eller oro i sådan grad att de uppfyller kraven för någon fobi- eller ångestdiagnos. I sådana fall brukar det vara svårt för föräldrar att hjälpa sitt barn utan professionell vägledning. Det skulle kunna vara så för din dotter. Hon lider av flera olika rädslor som har förekommit länge och nu har hon även fått återkommande magsmärtor. Läs gärna mer på till exempel www.vardguiden.se om fobier, ångest och magsmärtor hos barn. Om ni inte redan har gjort det, så föreslår jag att ni tar kontakt med skolhälsovården som vid behov kan hänvisa vidare för behandling.
Oavsett om ni söker hjälp eller försöker stötta er dotter på egen hand, så vill jag ge några råd om hur du och din man kan förhålla er till svårigheterna. Du verkar ha god insikt i att barn måste konfrontera sina rädslor för att övervinna dem. Det mest grundläggande en förälder kan göra är därför att hjälpa barnet att anta utmaningar i små steg. De flesta känner till detta, men det svåra är att veta hur stora krav man kan ställa på barnet i en given situation. När ska man fortsätta att utmana rädslan och när ska man bara trösta och stötta? Generellt är föräldrar till barn med många rädslor för försiktiga. Eller går fram fort, för att sedan backa flera steg. Att övervinna rädslor kräver tålmodigt och konsekvent arbete där man hela tiden strävar mot nya utmaningar. Samtidigt får man aldrig tvinga ett barn att ta nya steg. Föräldern måste i stället diskutera, förhandla och stötta. Om barnet vägrar ta nya steg är det viktigt att inte kasta in handduken, backa till en lättare utmaning och fortsätt sedan framåt igen.
Att vara blyg är ett personlighetsdrag som kan vara fint och bra i många sammanhang. Det är först när blygheten hindrar ett barn från att göra vad det vill som det innebär problem. Väldigt blyga barn kan få problem med kamratkontakter, vilket inte verkar gälla din dotter som har kompisar och är omtyckt. Det kanske handlar om mer avgränsade situationer, som du ger exempel på från din egen uppväxt? I så fall kan ni försöka hjälpa henne att träna på just de situationerna. Om hon ska prata inför klassen, så kan hon först öva hemma. Hjälp henne att släppa fokus på prestationen – träningen hemma ska inte syfta till att hon ska framträda/sjunga/göra något perfekt. Hjälp henne att hålla ögonkontakt och att prata tillräckligt högt i sociala situationer, eftersom det brukar bidra till att övervinna rädslan. Ge henne små sociala utmaningar som hon kan pröva i skolan och prata gärna med hennes lärare, så att de kan peppa henne på plats i skolan. Det är dessa uppgifter som ni ska försöka lägga upp i små steg.
Nu är jag inte säker på att blygheten är det största problemet för er dotter. Flera saker du tar upp handlar snarare om svårigheter att skiljas från er, eller framför allt dig. Det verkar också vara i sådana situationer som du känner dig ambivalent. Innan man börjar utmana rädslan i små steg är det viktigt att ta reda på om barnet bär på några specifika farhågor angående separationer. Det kan till exempel handla om rädsla och fantasier om att en förälder ska försvinna eller dö. I så fall måste man låta barnet prata om det och tillsammans rätta till eventuella missförstånd. Därefter gör man en gemensam plan för att barnet i små steg ska klara sig mer på egen hand. För små barn kan det till exempel handla om att gradvis öka tiden som barnet är ensamt eller avståndet till föräldrarna. För äldre barn kan det till exempel handla om att skära ner på telefonkontakt eller att våga vara ensam hemma på kvällstid.
Du tar upp att du och din man själva är blyga och hur jobbiga du tycker att separationerna med dottern är. Det är förstås större risk för rädda föräldrar att få rädda barn. Det handlar mycket om genetik, vilket kan kännas tufft, för vad kan du göra åt dina gener eller din egen oro? Men hur föräldrar väljer att samspela med sina barn har också betydelse, vid sidan av generna. Exempelvis finns det forskning som visat att barns oro inte påverkas direkt av föräldrarnas oro, utan av förälderns sätt att uttrycka sina känslor. När du själv känner förtvivlan och oro vid separationer, så är din uppgift alltså att försöka agera så modigt och starkt du kan. Det handlar inte om att du ska dölja eller lägga band på känslorna, utan om att visa för din dotter att du kan agera trots att du är rädd.
En annan del av samspelet som forskningen har lyft fram är risken att föräldrar understödjer barnens oro, vilket ofta kan ske omedvetet. Jag tror att det här området är viktigt att jobba med. Det fungerar nämligen inte att utmana rädslan i små steg om du samtidigt bekräftar din dotters oro i för stor utsträckning. Förbered dottern på att du kommer att försöka göra avskeden kortare. Försök att förklara att det är för hennes skull. Bestäm i förväg vad som kommer att hända, som ”jag följer med till dörren och sen måste jag gå till jobbet”. Din stora utmaning är sedan att hålla dig till detta. Be gärna skolpersonalen hjälpa till med att möta dottern. Under resten av dagen ska du försöka motstå frestelsen att kommunicera med dottern. Om hon hör av sig och vill bli hämtad i förtid från skolan, så måste du försöka hjälpa henne att söka stöd hos lärare eller kamrater i stället. Det här kan fullständigt gå emot föräldrainstinkten att trösta och lindra. Men ibland kanske tröst eller stöd, som till exempel ett sms, omedvetet handla om att lindra förälderns egen oro. Även om det sker i all välmening, så visar man indirekt för barnet att rädslan är befogad, för varför skulle annars mamma eller pappa försäkra sig om att allt är bra?
Det är omöjligt att leva ett liv helt utan rädsla, oro eller smärta, men jag hoppas att er dotter snart ska kunna göra sig själv till herre över sina känslor och fullt ut njuta av skolan och sina fina kamrater.