Min tioåring grubblar över livets mening

Publicerad i DN 2012-09-14

Fråga

Jag har en tioårig dotter som sedan en tid tillbaka grubblar och då och då är "nere". Däremellan är hon precis som vanligt. Härom kvällen var hon alldeles förtvivlad och frågade vad meningen med livet är och varför vi varit tvungna att föda henne. I våras berättade hon att hon kände en tomhet inom sig och efter att jag haft samtal med hennes fröken fick hon gå till skolsköterskan och prata om detta två gånger. Hon tyckte själv det var skönt med dessa samtal.

Hon jämför sig i varje millimeter med sin syster om det så gäller skolans matteläxor eller att springa snabbt. Jag försöker säga att det inte går att jämföra med någon som är äldre men hon hittar alltid något hon kan hävda som gör att hon blir ledsen. Hon är också oerhört noga med att jämföra vad hon får göra och vad hennes dryga året äldre syster får göra. Vi bråkar ofta om ordningen på hennes rum, hon och jag, och det slutar ofta med att hon börjar gråta och säger att hon skulle vilja vara mer som systern för hon plockar undan utan tjat. Jag har då sagt att de är olika som personer men att jag älskar dem lika mycket för det, men att jag också måste få säga ifrån när kaoset i rummet inte längre är ok. Flickorna är olika i nästan allt, från utseende till intressen, vilket gjort det lätt för oss att inte jämföra dem. Men varifrån kommer detta ständiga jämförande om inte från oss? Vi gör det kanske omedvetet?

Hon är en mycket social person som aldrig självmant säger stopp när det gäller umgänge med kompisar. Ofta när hon lekt länge är hon grinig och trött. Vid sådana tillfällen ligger grubblet nära till hands för henne. Båda flickorna är mammiga och bevakar det den andra gör med mig och detta är naturligtvis frustrerande för både mig och deras pappa (som är en i allra högsta grad delaktig och engagerad pappa som vill ta sin del).

Är hennes grubbel åldersrelaterat eller vad kommer det sig av? Hur kan vi lindra hennes förtvivlan? Hur svarar man på frågor om meningen med livet? Och hur kommer man ifrån detta ständiga jämförande med  systern?

Svar

Vad svarar man ett barn som undrar över livets mening? Eller kanske till och med tvivlar på att det finns någon mening? Jag vet inte. Jag tror inte heller att du är ute efter ett konkret svar på frågan. Jag gissar att du snarare undrar hur ni kan förhålla er till dotterns funderingar och oro, utan att nödvändigtvis ge några svar.

Först vill jag, som psykologer har för vana att göra, påstå att din dotters funderingar kan vara en del av den normala utvecklingen hos barn och unga. En studie med tonåringar visade att över 90 procent på något sätt var bekymrade över livets mening och det vanligaste temat var just ”tomhet”. Existentiella frågor brukar bli framträdande under tonåren, men det är vanligt att de uppstår redan i din dotters ålder. En förklaring är att barn då brukar orientera sig mer mot livet utanför familjen, som kamrater och fritidsintressen. Många byter också klass, skola och lärare när de är 9-10 år. När aktiviteter, sammanhang och relationer som tidigare skänkte mening förändras eller försvinner, så kan det förstås innebära att tillvaron i stort ter sig mindre meningsfull. Jag lutar åt att tro att er dotters tankar och oro är typiska för åldern, eftersom du skriver att hon är precis som vanligt mellan perioderna av tvivel. Om hon börjar bli nedstämd längre perioder, slutar träffa kompisar eller delta i aktiviteter, så finns det större anledning till oro. Då rekommenderar jag att ni åter tar kontakt med skolhälsovården.

Även om det är svårt att svara barn på frågan om meningen med livet, så brukar det finnas saker man kan göra för att de ska känna mer mening, samhörighet och glädje. Exempelvis kan dotterns relation till systern och hennes sätt att vara med kamrater bidra till hennes tankar och nedstämdhet. Jag antar att det var därför du tog upp dem i ditt brev.

Du skriver att din dotter ständigt jämför sig med sin syster. Jämför hon sig även med andra? Är hon generellt upptagen av prestationer? Då tror jag det kan bidra till känslor av tomhet och brist på mening. Jag påstår inte att alla barn som är tävlingsinriktade nödvändigtvis drabbas av det, men forskning visar att risken ökar. När barn i samband med prestationer fokuserar för mycket på resultaten, till exempel genom att jämföra sig med andra, så blir de mer ängsliga och sårbara för motgångar. Resultatfokus gör också att barnen inte blir lika närvarande i själva aktiviteten. Glädjen över att till exempel blanda färger, känna penselns drag mot pappret och låta fantasin leda vägen riskerar att gå förlorad om målet är att göra den ”finaste” teckningen. Jag tror att du och de flesta föräldrar är medvetna om detta, men frågan är vad man kan göra för att motverka tävlingshets och jämförelser i vårt prestationsinriktade samhälle?

Du skriver att ni inte jämför systrarna, men undrar samtidigt om ni kanske förmedlar något omedvetet. Det vet jag förstås inte, men det finns intressant forskning som visar att vuxnas välmenande försök att uppmuntra och bekräfta barn i samband med prestationer ibland slår fel. Kort kan man säga att barn mår bra av konkret feedback som handlar om vad de faktiskt har gjort – oavsett om det handlar om medgångar eller motgångar. Räknar de rätt, så bör vuxna intressera sig för hur de gjorde – inte ge en allmän bekräftelse eller beröm som ”vad smart du är”. Räknar de fel, så ska man inte försöka släta över, utan istället hjälpa dem att se vad som gick fel och lotsa dem till att försöka igen. Även om det kan vara jobbigt för barn att konfrontera misstag på kort sikt, så pekar forskningen entydigt på att det i längden leder till ett sundare sätt att se på sig själv och sina prestationer.

Med tanke på detta ska ni kanske undvika att förklara motgångar med att ”din syster är äldre”. Pröva istället att bara gå tillbaka till själva uppgiften och reflektera tillsammans med henne hur hon kan bemästra svårigheterna. Detta låter förstås präktigt och barn är inte alltid på humör för en konstruktiv diskussion om sina misstag, men jag pekar på en riktning ni kan sträva mot. Och gå inte i fällan att ösa på med allmänt beröm när hon lyckas med något. Beskriv bara saker hon faktiskt gjorde för att lösa uppgiften. Den här typen av saklig feedback kan upplevas lite torr och glädjelös, men studier har visat att den faktiskt just bidrar till att barn känner mening och glädje i olika aktiviteter.Att hjälpa barn att fokusera på själva uppgiften eller aktiviteten hänger också samman med den populära uppmaningen om att vara ”här och nu”, vilket ofta påstås bidra till en känsla av mening.

Du tar också upp systrarnas sätt att konkurrera om dig. Det är ofta knepigt att förstå den här typen av mönster i familjer, men en fundering jag har är hur systrarnas inbördes relation ser ut.Väljer de att umgås med varandra självmant? Har de några gemensamma aktiviteter eller intressen, trots att de på många sätt är olika? Det skulle annars kunna vara en förklaring till konkurrensen: Båda vill vara med dig hellre än med varandra. Går det i så fall att skapa möjligheter för dem att mötas mer? Kanske utan att du är med? Aktiviteter på egen hand eller tillsammans med pappa? Det är förstås inte lätt för föräldrar att styra över det här, men det kan vara värt ett försök. Jag vill också ta upp ditt exempel om städning. Även om du säger till dottern att du älskar och accepterar henne som hon är, så finns risken att hon inte känner det. Jag vill väcka tanken på att fullt ut acceptera henne som hon är, dvs. låta henne vara stökigare än systern. Jag vet ju inte hur stökig lillasyster är och ni kanske ställer helt rimliga krav, men gränsen för stökighet varierar ju från person till person. Är det möjligt att resten av familjen kan anpassa sig lite efter lillasysters nivå?

En tredje sak du tar upp är hennes sätt att vara sina kamrater till lags. Du skriver att hon aldrig självmant säger stopp och att långvarigt umgänge kan leda till grubblerier. Vem är jag och vad vill jag? Om andras behov ofta får styra, så förlorar man litegrann sig själv i längden. Svårigheter att sätta gränser kan därmed också bidra till en känsla av tomhet och meningslöshet. Försök att prata med din dotter om det här. Hitta en konkret situation som din dotter också upplever som ett problem, där hon skulle vilja säga nej om hon bara vågade eller visste hur. Träna på hur hon skulle kunna säga, peppa henne inför kommande situationer och följ upp hur det går.

De saker jag har tagit upp hittills i mitt svar kanske kan hjälpa på sikt, men frågan är hur ni ska prata med er dotter just nu. Vad ska ni säga när hon känner sig tom och tvivlar på livets mening? Som sagt finns det inga givna svar, så mitt råd är att framförallt lyssna och bekräfta hennes känslor. Försök att hjälpa henne att hitta egna svar på de svåra frågorna. Livet kanske har en mening, eller inte. Oavsett så hoppas och tror jag att er dotter kommer att gå vidare ur den här fasen och precis som oss andra kunna glädjas åt de glimtar av mening som passerar genom livet.