Min son slåss – måste jag bli en strängare förälder?

Publicerad i DN 2013-02-04

Fråga

Min 3,5-åring har alltid varit en väldigt energisk och aktiv liten pojke. I ettårsåldern hände det att han började putta och slå till jämnåriga barn, och lite senare började han också bitas. Vi brukade gå till en del barngrupper, men många gånger slutade det med att jag fick gå hem tidigare eftersom jag helt enkelt inte visste hur jag annars skulle handskas med situationen – jag upplevde det som extremt jobbigt socialt, inför andra föräldrar, och kände många gånger att andra mammor kritiserade mig, både i tysthet eller sins­emellan och ett par gånger också direkt.

Vi bor utomlands och synen på barn här är ibland lite strängare än vad jag upplever att den är i Sverige; man kör mycket med ”naughty steps” och time-outs. Det kändes helt fel och jag upplevde att ju äldre min son blev, desto argare blev han av att ”straffas”. Tilläggas kan väl också att han brukade bli speciellt jobbig mot just vissa barn, sådana som kanske var lite extra känsliga och rädda av sig – och eftersom jag själv blev mobbad som barn, blev jag speciellt orolig över dessa beteenden. Hans något ”bråkiga” beteende har dock lugnat ner sig under det senaste året.

Han är extremt social och utåtriktad och har många vänner både på dagis och i förskolan. Anledningen till att jag skriver är emellertid den att en vän alldeles nyss talade om för mig att hon inte velat låta sin son träffa min under de senaste tio månaderna eftersom han hade slagit, och även bitit, hennes son så många gånger ”utan att jag hade sagt till” och hon hade fått göra det i stället.

Väninnan sade att hon inte tyckte att jag tog min sons beteende på allvar, och att jag inte gjorde någonting. Jag sade som det var: att jag helt enkelt ofta inte vet vad jag ska göra ... jag tror inte på bestraffningar och det är svårt att resonera med så små barn. Det jag brukar göra är att tala om för sonen att han inte får slåss och att and­ra barn blir ledsna ... ibland säger jag att vi får gå hem om han inte slutar, etcetera. Väninnan menade att det handlade om ”mobbning” och att barn i sonens ålder visst förstår vad de gör, att de inte får slåss. Jag menar dock att jag måste förstå varför han beter sig som han gör innan jag kan göra något åt det – men kanske är det en överpsykologisering.

Nu känner jag mig ofta väldigt osäker som förälder. Jag är intuitivt medveten om hur lätt det kan vara att ge ett barn fel budskap, speciellt eftersom jag själv var ett väldigt känsligt barn. Jag har ofta upplevt att andra vill hjälpa mig i min uppfostrargärning medan jag själv skulle tveka åtskilliga gånger innan jag gjorde detsamma. Utgångspunkten i råden brukar vara att jag är för ”snäll”– min mamma brukar till exempel säga ”man får faktiskt säga nej som förälder” medan jag menar att jag säger nej hela tiden, man måste dock inte skrika nej, vilket jag vet är vad min mamma menar ... Min man är naturligt mycket mer auktoritär än vad jag är, men stödjer mig i mitt sätt att vara och menar att det är bra att vår son får en sorts balans i våra olika sätt att vara föräldrar på.

Så jag undrar alltså om ni tycker att det verkar som om min son är en potentiell mobbare, jag trodde att det var lite för tidigt ... och om ni tycker att jag borde bli en strängare förälder? Jag känner mig bara hjälplös ibland och det tycks inte vara ok att känna så, det är aldrig någon som pratar om det.

Svar

Den hjälplöshet du beskriver är mycket vanlig och jag kan nästan slå vad om att varenda förälder känner så ibland. Därför är det synd att du känner dig så ensam i detta. Du skriver att många i din omgivning tycker att du ska bli strängare mot din son. Det är tydligt belagt i forskning att barn bråkar mer om föräldrarna är alltför eftergivna. Men samma forskning visar att det inte heller är bra att vara alltför sträng. Det är ingen nyhet, men ditt brev beskriver svårigheten att veta var gränsen går. Ibland handlar lösningen om att inte fokusera så mycket på gränssättning över huvud taget. Jag brukar till exempel ofta ge rådet att börja med att försöka tillbringa mer tid med barnet för att stärka relationen. Men ibland kan själva gränssättningen ha större betydelse för problemen, vilket jag tror kan vara fallet för er. Jag kommer därför att fokusera på det i mitt svar till dig.

Du undrar om du borde bli en strängare förälder. Det beror på vad man menar med sträng. Om ett barn slåss är det bra att vara sträng i betydelsen tydlig, tålmodig, envis och konsekvent. Det är där­emot inte så bra om man menar att föräldern ska straffa och skrika, som vissa i din omgivning verkar förespråka. Ut­ifrån ditt brev tror jag att du skulle behöva bli strängare i ordets första betydelse.

Ett av de vanligaste misstagen i det här sammanhanget är att vuxna sätter gränser för ofta. Dels kan barn som ständigt får tillsägelser efter hand sluta bry sig om dem. Dels kan de få svårt att skilja de viktiga tillfällena från de mind­re viktiga. Det är särskilt olyckligt om ständiga tillsägelser inte följs upp konsekvent – ungefär så här: ”Nej! Du får inte! Jag sa att du inte fick ta en kaka nu! Lägg tillbaka kakan! Hör du vad jag säger!” Sen springer barnet i väg och äter upp kakan. Om det ofta blir på det sättet kommer ordet ”nej” att förlora sin betydelse för barnet. Därför bör man hushålla med tillsägelser och gränssättning för att tålmodigt orka stå på sig när det verkligen gäller.

Det är förstås också viktigt att skilja på tillsägelser och tillsägelser, just för att barnet ska förstå när det är allvar. En tumregel kan vara att så långt som möjligt vänligt be barnet att sluta. Därefter förhandla. Därefter uppmana eller säga ifrån. Därefter hindra, fösa eller lyfta barnet. Ofta tar trötta föräldrar direkt genvägen till det sista alternativet. Men ibland är det dock befogat att göra så – till exempel om barnet slåss.

Om din son slåss eller är elak mot ett annat barn tycker jag alltså att du bör ingripa direkt. För det första måste man då sträva efter att behålla sitt eget lugn. Annars finns en risk att ingripandet förvärrar situationen snarare än att avbryta den. Håll igen på ilskan, undvik att höja rösten, tänk på kroppsspråket och ställ dig lugnt emellan barnen eller lyft upp ditt barn om det behövs. Det är i detta läge som tålamodet och envisheten prövas. Det får inte sluta med att sonen till slut ändå tar kamratens saker eller slår till någon. Du skriver att du inte vill bestraffa för mycket, vilket är bra, men en verklig bestraffning blir det först om du skulle tappa lugnet och börja skälla.

För det andra måste man vara konsekvent. Varje gång din son slåss eller är elak mot andra barn måste du snabbt avbryta det. Resonera och diskutera, då? Ett vanligt misstag är att diskussionen sker för nära konflikten. Om känslorna svallar är barnet sällan mottagligt för diskussion. Det upplevs i värsta fall bara som mer skäll och förmaningar. En treåring vet ofta i stunden att han har gjort fel – det är ingen nyhet att man inte får slåss. Din väninna har alltså rätt i det, men däremot förstår han sällan fullt ut konsekvenserna av handlingarna eller hur andra upplever dem.

Ta diskussionerna i sammanhang där sonen är beredd att lyssna. Ibland är det bättre att inte prata om faktiska händelser utan prata allmänt om att slåss eller att vara elak. I böcker, filmer och lekar får barnet möjlighet att sätta sig in i andras perspektiv och träna på att vara empatiska. En poäng med att konsekvent avbryta bråk är också att du genom dina handlingar tydligt visar att du inte accepterar sonens beteenden.

Att din son ofta hamnar i bråk, slåss och bits är allvarligt och du bör verkligen försöka stoppa det, men det går omöjligt att säga att han därmed skulle bli en mobbare. Många treåringar ger sig på svagare motståndare (fråga småsyskon!) utan att ha några särskilda motiv eller en uttänkt plan. I stora undersökningar har man sett att barn generellt slåss som mest i 2–4-årsåldern, men att de flesta av dem lär sig alternativa sätt att hantera konflikter på ett bättre sätt mot senare delen av förskolan eller i början av skolåren. Chansen för att din son kommer att vandra den vägen är förstås ännu större om han redan nu får hjälp att sluta slåss.