Vår dotter vill bara vara med sin mamma

Publicerad i DN 2013-02-18

Fråga

Jag är tacksam att jag hittade er på DN då jag ett tag har funderat mycket på en situation som min man och jag har med vår 1,5-åriga dotter. Hon är som person en framåt, viljestark och oerhört glad tjej som älskar det sociala livet med människor omkring sig. Jag har varit mammaledig på heltid sedan hon föddes och fram till i dag, min man är egen företagare och reser emellanåt så därför har föräldraledigheten enbart varit hos mig. Vilket jag ville från början och min man med, så där är vi helt överens.

Till frågan hör nu att nu har vår dotter enbart har behov av mig när vi alla är hemma. Alla innebär jag, min man och varannan vecka hans son i skolåldern. Vår dotter är fokuserad på var jag är, vad jag gör och när hon vet det leker hon vidare för sig själv. Men hennes pappa får inte lyfta henne, pussa eller kramas då jag är i närheten, hon vill bara ner och börjar grina. Han får heller inte byta till pyjamas, borsta tänder och så vidare på kvällen när han är hemma samtidigt som jag, då blir hon hysterisk och skriker, grinar – sist kräktes hon nästan av panik – allt för att jag ska ta hand om henne.

Om jag inte är hemma går det bättre men pappan är ändå inte accepterad fullt ut och det grinas och kämpas länge innan hon till slut somnar, oftast då i vagnen i stället för i sängen.

Min man är en mjuk, barnkär person som verkligen försöker få henne att acceptera att han också kan det som mamma kan, men hon vill inte och vill bara till mig. Vad kan vi göra? Jag är en mamma som sätter regler och är bestämd när jag behöver, jag överbeskyddar henne inte i situationer när hon är med sin pappa utan snarare uppmuntrar henne att vara där. När vi är tillsammans på promenader eller liknande tycker hon det är kul att vi alla är ihop och kan gärna då bäras av pappa, hålla handen och så vidare men hemma är det svårare.

Jag förstår att mycket hänger på att jag är med henne hela tiden, det är liksom invanda mönster vi har. Jag älskar varenda minut jag är med henne men skulle gärna vilja få råd om hur min man kan komma in i sammanhanget med henne. Han blir ledsen och uppgiven, men tror att det blir bättre när hon blir äldre. Är det så?

Tacksam för synpunkter och råd …

Svar

Tack för ditt brev. Temat har varit aktuellt här tidigare och jag vet att många föräldrar känner igen sig i din berättelse. I en majoritet av familjer är små barn mer knutna till mamman och det är inte ovanligt att pappan avfärdas på det sätt som du beskriver. Man vet att det åtminstone till en del har att göra med att mammor tillbringar mer tid med små barn. Du tar själv upp den förklaringen, så det är förstås ingen nyhet för dig.

Samtidigt finns det ju många barn som inte blir lika ensidigt fästa vid mamman, trots att hon har varit hemma hela tiden. Vad beror det på? Givetvis påverkar barnets temperament och personlighet, men en annan förklaring står att finna i hur mamma och pappa beter sig när båda är hemma med barnet. Du verkar vara medveten även om detta eftersom du uppmuntrar din dotter att vända sig till din man när ni är tillsammans. Sedan är frågan om du och din man kanske ändå agerar på skilda sätt utan att ni tänker på det, till exempel när dottern söker trygghet. Det kan vara subtila skillnader som tonfall, kroppsspråk, eller hur snabbt ni reagerar när dottern visar tecken på oro eller blir ledsen. Jag vet inte om det gäller för er, med tanke på hur du beskriver din man, men det kan vara något att fundera på. Kan ni göra mer för att ”byta roller” med varandra när ni båda är med dottern?

Samtidigt kanske det inte spelar någon roll hur snabb och lyhörd din man är, eftersom din dotter är så van vid att vända sig till dig. I så fall kan det vara bättre att hitta fler tillfällen då pappa och dotter får vara för sig själva. Du skriver att det blir bättre då, men inte helt bra. Kanske har de varit ensamma för få eller för korta stunder? Om det är möjligt att ändra på tror jag att det är värt det att vara mer uthållig. Även om ni inte kan förändra något just nu, så brukar barn i allmänhet vända sig mer till pappan när de blir äldre. Att börja på förskolan kan till exempel innebära en tydlig förändring då dottern ändå kommer att behöva knyta an till fler personer. Sedan är det förstås inte säkert att situationen kommer att förändras hur ni än anstränger er. Det finns ju barn som under hela uppväxten känner sig tryggare med den ena föräldern. Det är alltså inte säkert att din man kommer att få rätt i sin förhoppning om att det ska bli bättre med åren. Men, frågan är vad man menar med ”bättre”? Att ni har olika roller i relationen till dottern behöver inte vara något dåligt i längden, även om det är besvärligt just nu. I tidig forskning om barns anknytning betonades betydelsen av mammans roll som trygg hamn väldigt starkt. Man såg att anknytningen till pappan varken var lika stark eller spelade så stor roll för barnet. I senare forskning har man konstaterat att mamman och pappan ofta spelar olika slags roller som har betydelse på olika sätt. Den typiska papparollen är att hjälpa barnet att utforska omgivningen på ett lekfullt och säkert sätt. Det finns studier som visar att den rollen kan vara minst lika betydelsefull som mammans typiska roll. Exempelvis har man sett att barnets utforskande lek bidrar till bättre vänskapsrelationer under uppväxten. Jag vill understryka att det inte finns några hinder för mammor att anta lekrollen eller för pappor att vara den trygga basen. Det viktiga är inte vem som tröstar eller leker, utan att någon gör det.

Om dottern fortsätter att vara starkt bunden till dig, så kanske det är lättare att hantera om ni accepterar att ni får olika roller. Ni valde att du skulle vara hemma med henne, vilket naturligt leder till en större roll för dig de första åren. Sedan får pappan kanske en annan roll under åren som följer. Man vet också att barns relation till båda föräldrarna stärks om de båda kan komma överens och stötta varandra i föräldraskapet. Det verkar ni göra, så oavsett vad som händer så finns det anledning att vara optimistisk.