Vågar vi adoptera ett barn från ett annat land?

Publicerad i DN 2013-03-04

Fråga

Vi är ett par i 35-årsåldern som inte kan få egna barn. Nu funderar vi på att adoptera. Men jag känner mig orolig efter att ha läst mycket om vuxna adopterade som mår dåligt och om att många blir utsatta för rasism. Hur kan vi göra för att det ska bli så bra som möjligt för barnet? Vi inser ju att det är en stor separation som barnet har varit med om. Vi är jätterädda för att göra fel.

Vilket är det största misstaget man kan göra? Vi har båda tänkt vara hemma länge med barnet den första tiden och ge barnet så mycket närhet som vi bara kan. Vi har också tänkt att vi hela tiden ska vara öppna med varifrån han eller hon kommer, prata mycket om det och så vidare. Men vi är ändå osäkra, är det rätt att slita upp ett barn från sitt kulturella sammanhang, sitt hemland?

Svar

Tack för att du skriver till oss om detta viktiga ämne. Det är förstås svårt att ge råd om ni ska adoptera eller inte, eftersom det ytterst handlar om ett personligt val. Jag kan däremot diskutera några av de andra frågorna du ställer. Jag vill börja med din farhåga om att ett adopterat barn skulle må dåligt av att slitas upp från sitt ursprungliga sammanhang. Jag förstår den farhågan, inte minst eftersom det ofta förekommer sådana berättelser i medierna. Emellanåt dyker det också upp forskning som pekar på att adopterade mår sämre än andra barn i Sverige. Stämmer det? Jo, den samlade forskningen visar att barn som adopteras från andra länder i snitt klarar sig sämre i livet. Det som inte alltid framgår i medierapporteringen är att en klar majoritet av de adopterade barnen faktiskt mår bra, medan det är en mindre grupp som drar ner snittet.

Sedan är frågan om ovanstående forskning utgår från rätt perspektiv. När man har undersökt hur det går för barn som adopterats jämfört med deras kamrater som blev kvar i ursprungslandet, så blir slutsatsen en helt annan. De adopterade barnen klarar sig bättre och mår bättre i alla avseenden.

Svaret på din sista fråga är alltså att barnen har allt att vinna på att få komma till föräldrar i ett nytt land, även om det samtidigt kan innebära utmaningar. Sedan vill jag inte påstå att den forskning jag tar upp kan ge tvärsäkra svar och lösningar på den här typen av existentiella frågor. För ett adopterat barn som mår dåligt i Sverige är det sannolikt en klen tröst att få veta att det antagligen hade mått ännu sämre om det hade bott kvar i sitt ursprungsland.

Du undrar hur ni kan göra det så bra som möjligt för barnet. I utbildningar av föräldrar som ska adoptera barn betonas vikten av att knyta an så mycket som möjligt, vilket är särskilt viktigt om barnet har jobbiga erfarenheter av uppbrott från relationer tidigt i livet. Ni verkar väl medvetna om det eftersom ni planerar att vara hemma länge tillsammans om ni väljer att adoptera.

Hur gör man för att knyta an och bygga en tillitsfull relation? Det finns förstås många svar på den frågan, men vid sidan av fysisk närhet som du tar upp, så brukar man betona att föräldrar ska försöka vara lyhörda och närvarande tillsammans med barnet. Det handlar till exempel om att fånga upp initiativ som barnet tar, att bekräfta barnets känslor, att ge barnet handlingsfrihet och att reagera förutsägbart när barnet gör något. Forskning har visat att det gynnar anknytningen mellan adopterade barn och deras föräldrar.

Du skriver också att ni har tänkt vara öppna angående barnets ursprung, vilket är klokt tror jag. I undersökningar har man sett att adopterade barn generellt mår bra av att få veta var de kommer ifrån och om möjligt ha någon form av kontakt med de biologiska föräldrarna. Även om det i perioder kan vara kämpigt att möta sin historia, så verkar visshet gynna de flesta i längden.

Det går förstås inte att säga vad det största misstaget skulle vara om ni adopterar ett barn, men de farhågor du tar upp får mig att tänka på en viktig sak: att acceptera barnet som det är. Det låter som en självklarhet, men är i praktiken en utmaning för många föräldrar. Barn är bra på att uppfatta även små signaler om att föräldern avvisar dem eller tvivlar på dem, vilket förstås hindrar tillit och närhet. Det finns också goda erfarenheter av att hjälpa föräldrar med just detta. Ju mer de lär sig att se barnet som en egen individ och acceptera sidor de har svårt att identifiera sig med, desto bättre blir relationen och desto mindre ter sig problemen.

Är detta en särskild utmaning just vid adoption när man vet så lite om barnets bakgrund och riskerna det kan innebära? Kanske, men det är inte direkt riskfritt att skaffa barn på egen hand heller. Det finns en lång rad omständigheter, vid sidan av adoption, som har lika stor eller större betydelse för barns utveckling och välmående. Om ni väl bestämmer er för att adoptera tror jag alltså det är bra att fullt ut försöka acceptera de (relativt små) risker som det innebär. Om man skaffar barn, oavsett hur, så har man ingått ett kontrakt med ödet. Ett barn flyttar in – och sedan får man ta det därifrån.