Syskonen bråkar hela tiden – när ska vi föräldrar ingripa?
Publicerad i DN 2015-08-31
Fråga
Jag och min man har fyra barn mellan 3 och 14 år. Det största problemet i vår familj är syskonkonflikter. Det är främst sexåringen och tioåringen som inte funkar tillsammans. De bråkar ständigt och är väldigt otrevliga och provocerande mot varandra. De trissar upp varandra och sedan är det väldigt svårt att få dem att sluta, speciellt sexåringen. Det fungerar oftast bra när vi är på utflykter, men så fort vi är hemma så drar det i gång.
När jag och maken går in för en strategi så kan det till slut bli väl överdrivet. För några år sedan gick vi in för strategin att uppmärksamma positiva beteenden och ignorera negativa. När ett barn betedde sig illa så ignorerade vi det dåliga beteendet och började i stället engagera oss i barnet, på ett positivt sätt. Kontentan blev att barnen lärde sig att om man beter sig dåligt, då får man egen tid med en förälder. Minns särskilt när mellansonen betett sig illa, maken gick ut med honom och yngste sonen stod och ropade ”Jag var också dum, så jag vill också följa med”.
Denna sommar har strategin i stället gått ut på att förekomma konflikter. Det har till slut gått till sådan överdrift att vi inte låtit sexåringen och tioåringen leka eller umgås över huvud taget. Hela vår vardag har gått ut på att hålla isär dem, att förebygga. Jag och maken har trippat på tå, med nerverna utanpå, allt för att förhindra konflikter. Vid minsta konflikt har vi medlat och avbrutit. Och tyvärr även skrikit och gapat och hotat.
Vi insåg till slut att detta var fullständigt ohållbart. Ingen mådde bra och självklart måste syskon få leka och även bråka. Så vi bytte till en ny strategi. Den innebär att vi inte ska ingripa vid varje potentiell konflikt. De ska få lösa sina konflikter själva, i möjligaste mån. Och vi ska inte skrika och gapa på barnen. När vi måste ingripa så får vi till varje pris inte tappa humöret, utan behålla lugnet, hur arga vi än är inombords. SVÅRT! Vi lyckas inte alltid. I vissa lägen måste man ju ingripa, men var går gränsen?
Nu är jag rädd att vi överdriver även denna strategi. Ibland när de springer runt i huset och gapar och skriker vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Tioåringen trissar ofta upp allt, och tar även föräldrarollen och agerar då som jag och maken brukade göra. Det är inte trevligt. Hot och skrik. Jag är rädd att vi hamnat i någon dålig variant av fri uppfostran. Kanske reagerar barnen bara på att vi ändrat strategi. Det har nu gått cirka en vecka. Konflikterna är minst lika många och ofta ”ballar de ur” så att vi till slut ändå måste ingripa. Dock händer de att de faktiskt leker, och det händer att de klarar konflikterna själva.
Våra största problem handlar om konflikter mellan syskonen, inte konflikter mellan vuxen och barn (även om syskonkonflikterna ofta mynnar ut i detta).
Svar
Syskonbråk är ett återkommande tema på denna sida och jag har tidigare svarat på flera liknande frågor. Trots att detta problem är så vanligt handlar litteraturen och forskningen främst om konflikter mellan föräldrar och barn. En anledning kan vara att syskonbråk betraktas som något normalt – något som hör uppväxten till och som barnen får sköta själva. Det ligger en del i det och just nu försöker ni också låta syskonen lösa konflikterna mer på egen hand. Men hur långt kan man låta en konflikt gå innan man ingriper? Jag ska försöka ge råd om det, men vill också diskutera något annat som du beskriver så väl i ditt brev: Hur man som förälder prövar den ena lösningen efter den andra och till slut varken vet in eller ut.
Jag förstår att ni valde att försöka låta barnen lösa fler konflikter utan er inblandning, med tanke på hur det hade blivit innan. Det finns som sagt en del som talar för att göra så. Dels får barnen möjlighet att själva lära sig konfliktlösning. Dels undviker man risken att blåsa upp små konflikter genom att blanda sig i. Dessutom tvingas man inte ta ställning i konflikten och riskera att något barn känner sig oskyldigt anklagat. Samtidigt finns det förstås baksidor med att låta barn sköta konflikter själva, som du också noterar. Främst handlar det om vad barnen lär sig av konflikterna. Dessvärre slutar bara ett av tio bråk mellan syskon konstruktivt när vuxna inte är med. Trots att det alltså kan finnas fördelar med att låta barnen sköta bråken själva, pekar forskning på att de flesta familjer vinner än mer på att föräldrar ingriper (konstruktivt). Den avgörande frågan är därmed inte om eller när man ska lägga sig i, utan hur man lägger sig i.
En grundläggande del i konstruktiv medling är att låta barnen själva komma med förslag på lösningar. Fråga alltså hellre ”Hur ska vi lösa det här?” än att ta genvägen och direkt förslå en lösning (”Ni kan väl turas om?”).
Även om barnen inte genast kommer med särskilt konstruktiva förslag gäller det att motstå frestelsen att ge dem en färdig lösning. En annan viktig del i medling är att hjälpa barnen att förstå varandras perspektiv. En sådan diskussion kan man inte föra i stundens hetta. När känslorna lagt sig kan man däremot ställa frågor för att hjälpa barnen att förstå varandras upplevelser. Avstå från att reda ut vem som bär skuld till konflikten och försök att i stället bara låta var och en ge sin bild. Om de har väldigt olika uppfattningar får man bara konstatera att de upplever situationen olika. Försök sedan att hjälpa barnen att blicka framåt – ”hur ska vi göra nästa gång?”
Om du bara hade frågat om när man ska ingripa i syskonbråk hade mitt svar kanske slutat här. Jag hade helt enkelt rekommenderat er att ingripa i fler konflikter, så länge ni gör barnen delaktiga i stället för att ta över och ge lösningar. Det framgår emellertid i brevet att ni redan har prövat det – ni har gjort ert yttersta för att avbryta och medla. Ni skulle förstås kunna försöka igen och pröva att noggrant följa råden jag ger ovan. Jag är dock inte så säker på att det vore bra, i alla fall inte med en gång.
Därmed kommer vi till det andra temat i ditt brev – din farhåga att ni överdriver en viss strategi för att lösa problem. Jag är glad för att du tar upp det, eftersom sådana övergripande frågor sällan diskuteras. Samtal och texter om problem domineras i regel av konkreta råd (mina egna svar inkluderade) – gör A för att lösa problem B. Det kan förstås vara användbart, men ibland behövs inte fler eller bättre lösningar. Ibland är det viktigare att vara uthållig och hålla fast vid den lösning man har, ibland är det tvärtom viktigt att vara lyhörd och anpassa en lösning efter rådande omständigheter – och det blir svårt om man är upptagen av att följa en viss strategi till punkt och pricka.
Sammanfattningsvis tror jag alltså att ni kan ha nytta av att ha lite is i magen innan ni byter strategi. Jag tror också att det är bra om ni tillåter er själva att göra undantag och anpassar er strategi efter omständigheterna.
Om ni så småningom vill pröva mina råd om medling kommer ni snabbt att märka att de inte går att använda i alla sammanhang eller exakt så som jag har förslagit. Se hur era barn reagerar och anpassa er efterhand, utan att för den skull helt byta strategi. Diskutera också gärna era tankar öppet med barnen, så ökar chansen att ni kan finna ett sätt som fungerar för just er familj.
Med risk för att såga av den gren jag sitter på råder jag er alltså att inte följa mina råd så noga.