För två år sedan berättade min dotter att hennes storebror har utnyttjat henne sexuellt i över ett års tid, till hon satte stopp för det. Min forskning på Internet visar att om jag pratar med någon – psykolog, läkare, kurator, psykiater – har de anmälningsplikt och han kan hamna i fängelse…

Vi har en 6,5-åring som är eftertänksam och försiktig av sig och så har han alltid varit. Han förstår inte heller vitsen med att öva på saker. Han blir väldigt besviken på sig själv om han inte kan direkt, även fast vi förklarar om och om igen att man inte kan kunna allt redan från början…

Min son, snart sex år, har vid några tillfällen ”lånat” saker, som han själv uttrycker det, från förskolan. Jag har hittat en leksaksmobil, någon plastgrej, leksakspengar och lego i hans fickor. Vid varje tillfälle har jag pratat med honom om att man inte får ta med sig saker som är någon annans…

Jag har en son på sex och ett halvt år som ibland reagerar på tillsägelser, avvisanden och förmaningar genom att ställa sig vid fönstret och säga sig vilja hoppa ut. Vi bor i en lägenhet på fjärde våningen och har givetvis barnsäkra lås på fönstren, men ibland står han och fipplar på de där låsen, skriker och säger att han bara vill dö…

Men hans stora problem, som vi föräldrar upplever det, är att han har lätt för att gnälla, ofta över små saker. Det kan vara triviala saker som att ett klädesplagg sitter fel. Ofta är det saker som han själv skulle kunna lösa utan större svårigheter. I stället klagar han högt med en pipig, gnällig, barnslig röst…

Däremot har jag svårt att hantera nästa fas som hon gått in i. Hon är ängslig och rädd för precis allt. För inbrottstjuvar, mördare, bränder, att flyga. Allt. Hur gör jag för att hjälpa henne ur denna fas utan att förstärka ångesten?

Kära läsare, denna gång svarar jag inte på en fråga från er. Jag kommer istället att ge mig själv råd om något jag har funderat på en tid. Jag har alltid varit en lugn och behärskad person. Jag hamnar sällan i konflikter och när de väl uppstår strävar jag efter dialog och kompromisser. Men helst undviker jag bråk helt och hållet…

Jag har ett problem som består av två delar. Jag har alltsedan vårt barn föddes för sex år sedan alltid känt att min sambo kontrollerat mig när det har varit jag som varit ”ansvarig”. Väldigt snabb på att kommentera och ”rätta till”. Som jag ser det stör hon min interaktion med vårt barn…

Vår äldsta dotter är sju år och kan många gånger ha ett ganska otrevligt sätt mot oss föräldrar och sina yngre syskon. Hon kan ha en väldigt bestämmande och kommenderande ton främst till mig och ett ­syskon. Folk runt omkring oss kan ibland reagera på hennes sätt, exempelvis kunde förskolepersonalen säga ”så säger man väl inte till mamma”…

Min son som är nio år blir lätt aggressiv när något går honom emot eller när han får en tillsägelse av mig eller min fru. Han slår sin syster, slår i dörrar och slänger saker omkring sig…

Jag undrar om ni har några tips för hur man undviker att vissa dagar bli galen på sina tonåringar. Hur gör man när en tonåring helt vägrar att göra något som helst arbete i hemmet? Inte ens det som rör sin egen person?

Min dotter som är fyra år tycker inte om sin mormor. Vid upprepade tillfällen har hon sagt att ”jag tycker inte om mormor”. När min man är bortrest kommer min mamma för att vara barnvakt när jag är på jobbet. Min dotter gråter och vill inte att jag ska gå till jobbet…

En närståendes yngsta barn, i treårsåldern, började förra året att bita och slita av håret på sitt äldre syskon. Storasyskonet har nästan varje gång jag träffar det stora bett på rygg, armar eller ben där både över- och underkäke syns tydligt och ibland kan jag till och med se varje individuell tand…

Jag har märkt att min sjuåring ljuger och jag undrar varför. Hon ljuger om saker som att hon inte ätit godis trots att hon gjort det eller att hon inte sett tv trots att hon gjort det. När jag sedan konfronterar henne blir hon rosenrasande och skriker och gråter och skyller ifrån sig…

Dag ett på gymnasiet fick hon några kompisar och allt verkade frid och fröjd. Det tog dock inte lång tid innan min dotter inte längre blev inbjuden till att umgås utanför skolan. Jag tror att min dotter egentligen är väldigt ledsen över detta, men hon har ändå valt att fortsätta att vara med dem i skolan…

Jag är mamma till en underbar, glad tjej som är 13 år. Anledningen till att jag skriver är att jag börjar bli orolig för hennes vikt. Jag vet inte hur jag ska prata med henne om den, jag vill liksom inte ”väcka den björn som sover”…

Hon säger vad hon tycker, har många vänner, pratar gärna om hur hon känner – och hon vill alltid bestämma. Det går bra i skolan även om hennes ”bestämmande” har orsakat konflikter ibland. Hemma har detta dock blivit ett problem. Min dotter har väldigt svårt att acceptera att jag är mamma och hon är barn, vilket innebär att jag måste bestämma vissa saker…

Men här om dagen hände det något. Vi var på landet, en för henne välbekant miljö, och hade en fest tillsammans med familj och vänner. Vår dotter hoppade studsmatta tillsammans med ett annat barn. De råkade krocka och vår dotter fick lite näsblod som snabbt gick över. Men hon kunde inte sluta gråta och till sist övergick gråten i hysteri. Hon ville absolut åka hem till stan, hon tvinnade sina fingrar, hyperventilerade och sa att hon inte kunde andas…

Jag har en åttamånaders baby och har just fått nytt jobb (ett drömjobb) på annan ort. Min man och jag funderar som bäst på hur vi ska lösa situationen. Vi har en bra bostad där vi bor nu och det kommer att dröja innan vi kan fixa nytt boende, och nytt jobb åt honom, på den andra orten…

Förra veckan började han som från ingenstans att säga ”ursäkta” väldigt ofta. Till en början sade vi till honom att han inte behöver be om ursäkt för vad det nu kunde tänkas vara, och ibland blev vi irriterade och sade till honom att sluta. Efter några dagar hade det blivit ganska mycket och vi insåg helt plötsligt att det handlade om tics…