Tack vara smartphonen, går det så mycket lättare att borsta tänderna eller gå ut, han tycker till och med att det är skoj att få tänderna rena och övergången att gå ut genom dörren blir en rolig grej. Vilket känns väldigt bra. Och jag vill inte vara auktoritär och bråka om allt, men är rädd att vi gör honom en björntjänst genom att låta honom se på telefonen?

Det är mycket som är fel på mig och i mitt liv, jag vet vad som måste ändras men jag vet inte hur jag ska göra det. Jag är 29 år, fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var 16 år efter otroliga problem med skolgången. Sedan 10 år tillbaka går jag och pratar på psyk, men där kan jag inte, eller vill jag inte, öppna mig…

Flickan anser sig ständigt förfördelad och orättvist behandlad; hon kräver att det ska vara som hon vill, vill ha ständig uppmärksamhet och skriker att föräldrarna är ”dumma”, slår ibland och får långa skrik- och tjututbrott som är svåra att få slut på. Hon ”hakar” upp sig, beskriver min dotter…

Relationen med klasskamraterna blev allt sämre med tiden. Hemma kunde han leka med sina klasskamrater utan strul, men inte i skolan. Fröken pekade flertalet gånger ut honom i negativa situationer och i slutet av årskurs tre hade han så dålig självkänsla att när han hamnade i bråk tog han på sig hela skulden…

Vår son har aldrig tagit någon leksak ur handen från ett annat barn. Andra barn tar de leksaker som han leker med hela tiden. Han blir väldigt frustrerad, ledsen och vill till slut bara sitta i vårt knä. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera detta. De andra barnens föräldrar skrattar och säger, ”du tar då för dig” …

Jag tycker att hennes föräldrar borde försöka få henne att umgås med kompisar och delta i några fritidsaktiviteter. De konstaterar bara att hon är rädd för att umgås med människor och folkskygg. Jag tycker att det är helt fel att säga sådana saker om/till henne. Jag funderar ofta över hur man kan hjälpa henne…

Utöver det, min lillebror har på senare tid insett att han inte längre är svagast i familjen. Han brukar nu använda sin fysiska styrka till att stärka sin dåliga attityd. Han lyssnar bara på när pappa säger åt honom, kanske för att pappa fortfarande är starkare, jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag inte känner mig trygg här hemma längre. Jag är rädd för att han inte respekterar kvinnor alls…

Han är för det mesta ointresserad av att leka med andra barn. För cirka fyra månader sedan fick han en extra resurs på förskolan. Vi upplever att den och övrig personal är ett bra stöd och tar hans utmaningar på allvar. Han spottar och kastar mat, men den senaste tiden har framför allt angrepp på andra barn med sparkar och slag lett till problem…

Jag och min sambo blir mycket oroliga för äldsta dottern, mitt bonusbarn, som är extremt rädd för att vara ensam. Hon är åtta år nu, men har haft bekymmer sedan hon var cirka tre år. Kan det vara högkänslighet?

Tyvärr har min sambo i perioder svårt att se att mina barn uppskattar och tycker om hen. Min sambo upplever det som om det inte spelar någon roll om hen finns där eller inte eftersom jag är en sådan fantastisk förälder. Hen kan också uppleva det som att mina barn och jag utgör en familj där det inte finns någon plats för hen…

Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen, genom lätt nedtryckning tills de lär sig att sitta still. Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen tills de ger upp och somnar. Det kanske inte är fysiskt våld men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt?

Mitt liv som skärmdiktator är vidrigt, eftersom jag framstår som en teknikfientlig bakåtsträvare – och vem vill vara det i dag? Hur ska jag locka bort barnen från skärmen till det riktiga livet? Eller är det bara att acceptera att skärmen är det riktiga livet numera?

Sexårige storebror blir ganska uppgiven vid dessa tillfällen och försöker få henne att komma med. Flera gånger har han och jag börjat gå. Hon står då kvar, skrikandes och gråtandes. Några gånger har främmande lagt sig i och tyckt att jag bär mig illa och ansvarslöst åt. Det ser naturligtvis hemskt ut när en illa klädd treåring står ensam kvar alldeles ifrån sig…

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan…

Våra ”problem” börjar när vi kommer hem efter förskolan. Vid hämtning är han glad och skiner upp när vi ses men hemma verkar det som han släpper ut alla sina frustrerade (?) känslor. Han kan bli arg över minsta lilla (att man ger honom ”fel” leksak) och i sin ilska kan han skrika, vråla, kasta saker, dunka sitt eget huvud i golvet…

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren…

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit…

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt…

Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger…

Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt…