Sedan ungefär ett halvår tillbaka har hon fått väldigt jobbigt med att jag går hemifrån på morgnarna. Hon är riktigt ledsen varje morgon, ibland har oron börjat så smått redan på kvällen…

Barnet är som sagt ovilligt till att ha resurs, känner sig utpekad och dummare än de andra, vilket såklart påverkar självförtroendet. Jag tycker att det känns minst lika viktigt som att prestera bra i skolämnena. I den åldern är behovet av att vara som alla andra och att höra till gruppen så fruktansvärt starkt. Är 40 ­minuters extra resurs i veckan värda de psykiska ”biverkningarna”?

Ett av mina barnbarn har haft en liknande upplevelse – han hade klänning några gånger på förskolan men slutade då han blev retad! Ska vi bejaka pojkars rätt att ha klänning? Ska personalen på förskolan ”kämpa” för denna rätt? Ska föräldrar säga ”nej” när pojkar vill ha klänning på förskolan/skolan?

Framför allt är det ett av barnen som ”spelar ut” någon av de övriga två, ofta rör det sig då om att inte få vara med i leken (”vi vill vara ifred i dag”) och om att utesluta (”du får inte komma hem till mig, det får bara X”), trista markeringar som pekar på att man inte duger…

Vi kommer oftast precis i tid eller något sent, och varje gång inser jag efteråt att det inte är värt det – det är faktiskt inte hela världen om man kommer sent, och inte värt kostnaden att jag blir osams med barnen. Samtidigt tycker jag inte det är sjyst mot barnen att de ska behöva känna sig så stressade, och åtminstone sexåringen bryr sig om att komma i tid och vill gärna göra det…

Nyligen var jag och barnet iväg en vecka på egen hand och märkte då att hen sov så mycket lugnare efter bara 2–3 dagar, sov lugnt hela nätterna faktiskt. Inte så oroligt som det brukar vara med de täta bytena och jag funderar på om vi ska ändra schemat lite…

Jag och min man har fyra barn mellan 3 och 14 år. Det största problemet i vår familj är syskonkonflikter. Det är främst sexåringen och tioåringen som inte funkar tillsammans. De bråkar ständigt och är väldigt otrevliga och provocerande mot varandra. De trissar upp varandra och sedan är det väldigt svårt att få dem att sluta, speciellt sexåringen…

Barnen är 15 och nio år. Mitt problem är att de mest sitter och tittar på amerikanska komediserier när de är hemma hos mig. Jag försöker att aktivera dem, men det blir mest inomhusaktiviteter. Jag tror att de och jag själv skulle må bra av att komma ut och få röra på sig…

Min pojke, som fyller sju i sommar, har ett mycket klurigt beteende. Han är mycket lättretlig, lättfrustrerad, får ilskeutbrott och slåss samt skriker då ofta fula ord. Det har pågått sedan han var tre men eskalerat från fem till sexårsåldern, och nu i skolan är det dagligen…

Hon har på sista tiden börjat säga saker om sin pappa som jag inte vet hur jag ska hantera. Han lovar jämt saker som de ska göra, köpa eller hitta på. De ska åka till olika ställen på semester, nästa helg ska de bada, gå på bio, restaurang etcetera. Hon säger till mig att hon vet att det inte kommer att bli av…

Hon har bytt sällskapskrets. Jag vet att hon nu umgås i miljöer där gränserna är utsuddade för rätt och fel. Det är rättssaker, misshandel, våldtäkt, rattfylla, narkotikabrott, rasism etcetera. Hon romantiserar och försvarar…

Så länge det handlar om lugnare lekar med andra barn och det inte blir någon typ av konflikt fungerar det ofta bra. Jag uppfattar därför inte att han är generellt blyg eller osäker i kontakten med andra barn. Min oro handlar i stället om att han blir ”överkörd” så fort det blir någon liten konflikt eller meningsskiljaktighet, särskilt med barn som är bestämda eller fysiska…

Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år…

Vi har dock ett problem som vi upplever växer, och det är att han i stort sett aldrig leker för sig själv längre än någon minut. Han vill stå i centrum och konstant ha vår uppmärksamhet. Detta är ju inte möjligt, och när vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss…

Hon kräver inte längre att vi ska sova bredvid henne, men hon har svårt att komma till ro när hon ska somna. Hon vill också att vi ska vara på övervåningen, där hon sover. Hon kommer in till oss varje natt och speciellt min nattsömn blir väldigt störd av detta. Att sova över hos kompisar eller släktingar utan oss går inte…

När jag försöker få honom att göra läxorna blir det ofta konflikt. Ibland försöker han komma undan genom att säga att de redan är klara eller att han inte hade några. När vi väl jobbar med läxorna blir det mycket protester och han blir både arg och ledsen när han gör fel eller när jag försöker förklara saker för honom…

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen…

Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla. Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot…

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser…

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt…