Under kvällen fick jag höra många skrämmande samband som hen läst om på nätet och som hen var helt övertygad om var sanna. Saker som jag skulle avfärda som absurda konspirationsteorier som sprids för att orsaka osäkerhet, rädsla och vanmakt. Det fungerar - min vän är panikslagen och undrar vart hen ska ta vägen för att undkomma de faror som hen upplever…

Jag vill gärna bejaka och uppmuntra det här intresset och läser entusiastisk upp det hon skrivit för att bekräfta att jag förstår och kan tyda det. Min sambo vill förstås också uppmuntra henne till detta, men anser att det är viktig att hon lär sig rätt från början, och rättar därmed stavningen…

För två år sedan, när min äldsta var åtta, kunde vi för första gången prata ordentligt om saken. Hon satte ord på att det kändes som om vi bara skyddade lillasyster och gav henne skulden för allt. Till saken hör att storasyster är mer impulsiv och explosiv och ”utåtagerande” och lillasyster mer känslig och ”inåtagerande”…

Jag skriver till er inför julhelgen eftersom jag har en son som jag får ont i magen när jag tänker på. Han är egentligen en ”drömson”, duktig, trevlig, redan framgångsrik. Jag är otroligt stolt över honom och hans påbörjade vuxenliv. Allt kunde vara så bra. Det är bara det att vad jag än gör verkar jag gå honom på nerverna. Detta började under tonåren, vilket var naturligt då, men har sedan dess tilltagit i styrka…

Problemet är att hon är otroligt skeptisk mot nya människor, särskilt vuxna. Hon har alltid protesterat när tanter och gubbar kikat ner i vagnen, och har protesterat vilt när någon velat hålla henne som hon inte känner, exempelvis vänner till oss…

Mitt äldsta barn har reagerat mycket starkt och tagit avstånd från mig, till och med flyttat hemifrån, allt detta utan att ens ha träffat mannen i fråga. Detta barn reagerade på precis samma starka sätt när jag träffade den förre mannen, men det gick över när de lärde känna varandra. Mannen blev då en viktig vuxen för mitt barn, tyvärr försvann han helt för barnet efter det att vi gjorde slut…

Vi har aldrig mörkat det här självmordet, vi har alltid talat öppet om det. Men till barnen i den närmaste familjen har vi valt att inte säga hela sanningen. Jag valde att säga till mitt då femåriga barnbarn att hennes morbror blev mer och mer ledsen och inte orkade fortsätta leva. Jag ville under inga omständigheter berätta om hur min son tagit sitt liv eftersom jag antog att det kunde skapa trauman och mardrömmar, men nu är jag inte säker längre. Barnet har nu blivit tio och ställer fortfarande frågor om hur hennes morbror dog…

Problemet är att kontakten mellan mamman och pappan är mycket bristfällig för att inte säga obefintlig. I den mån det har funnits en kontakt har den präglats av aggressivitet och osämja. Barnet har kommit i kläm i sin roll av budbärare mellan föräldrarna. Jag är förstås halvt om halvt utomstående, men min hustru och jag har diskussioner och ett fint tankeutbyte runt det här…

Nu ett par år senare får det äldre barnet som är några år mest höra just ”nej”, ”gör inte så”, ”prata tystare” och de ger hen mest en massa order. Ibland är det befogat när de säger nej men oftast tänker jag att barnet kan få testa och utforska själv. Barnet blir också ibland ryckt i armen av den ena föräldern när hen inte slutar med ett beteende…

Det dröjde länge innan jag fick några halvsyskon på pappas sida – trodde jag. Sedan fick jag plötsligt reda på ett tre år yngre syskon genom Facebook. Min pappa och min släkt har alltså ljugit för mig hela livet. Min pappa vill inte veta av syskonet. Hen bor hos sin mamma. När jag fick reda på detta ville min pappa inte att jag skulle träffa mitt nya syskon. Jag gjorde det ändå efter två år…

Min vuxne son vill inte träffa mig. Jag har bara ett barn, och pappan och jag separerade redan när min son var liten. Min son var mycket krävande som barn, allt var en kamp. Enkla saker som att klä på sig på morgonen, äta frukost eller komma iväg till skolan tog evigheter. Han var också mycket gullig och snäll…

Redan när han var mycket liten uppmuntrade jag honom att själv tycka till och bestämma. Snart förstod jag dock att han är från grunden en helt annan människotyp än jag. Alltid krävande, ofta negativ, klagande och skrikande – trots att jag bara har omgett honom med kärlek, närhet, tid och lyhördhet har han varit så missbelåten så ofta…

Vi har hört från lärare att de har lite svårt med honom. Att han har dåligt självförtroende, säger att han inte kan eller vet hur man gör. Han brukar sitta där och gråta och vara ledsen. Detta gäller nästan allt han gör i skolan. Men när de väl får honom att göra saker är han väldigt smart och snabbast i klassen…

Vår yngste, nu 13 år, kan sägas vara blyg. Eller introvert. Just nu, till skillnad mot vad vi befarat, utvecklas han ändå åt rätt håll och mår för det mesta bra. En nyckel är att han känner att han har några att ty sig till i sin nya klass (åk 7) och att han numera har tagit sig in i ett fritidsintresse (sport) som han gillar och känner sig hemma i. Men, hans introverthet ligger ständigt på lut…

Hon har under de senaste månaderna fått enorma vredesutbrott där hon bara skriker och gråter nästan okontrollerbart, detta sker minst en gång per dag och kan vara i upp till en timme. Ofta startar det med att hon av någon liten anledning (i våra ögon) blir lite sur och sen går hon från att grymta surt till att hetsa upp sig till ett helt hysteriskt stadium…

Min yngste son är nio år och jag oroar mig för hans psykiska hälsa och hans låga självkänsla. Han är så tungsint ibland, grubblar ständigt över saker, är ofta ledsen och nedstämd utan att kunna förklara varför, kan säga saker som att han är sämst i världen och inte vill leva…

Jag märker hur hon sätter alla andras behov framför sina egna, hon är livrädd för att jag ska bli arg på henne och verkar få tunga skuldkänslor/ångest om hon någon gång låtit lite otrevlig, eller om hon uppfattar att jag inte låter helt vänlig på rösten, om jag till exempel låter stressad och lite hårdare en stressig morgon…

När mitt första barn föddes kände jag mig som en tigrinna, redo att göra allt för henne. Nu sitter jag här i soffan 12 år senare med en stark känsla av uppgivenhet. Väldigt snart upptäckte jag att det som jag brinner för att göra sällan är vad barnet vill ha…

Hur förbereder man ett litet barn inför något riktigt obehagligt – en (kanske smärtsam) operation? Är det bäst att inte säga någonting förrän samma dag som det är dags att sätta sig i bilen och åka till sjukhuset, eller finns det något bättre sätt? Hur mycket ska man säga i förväg?

Vår son är snart nio år, han är en mjuk, blyg kille som hellre betraktar och observerar än deltar. Det är okej och det förstår vi. Men det vi inte förstår är att han i vardagliga situationer, som att vara bjuden på kalas tillsammans med klasskompisar i igenkännliga miljöer, svarar: Nä, jag tänker inte gå, vill inte, behöver inte…