Min sambo och jag har en dotter på 2,5 år. Sedan hon föddes har min sambo dragit ned på sin egna tid något helt otroligt. Han duschar 1-2ggr/v. Han äter ingen frukost. Han umgås ytterst sällan med vänner (1-2 ggr/år). Han tränar inte. Han sover ca sex timmar per natt…

Nu, sedan cirka en månad tillbaka, kan han inte lägre somna själv i sin egen säng. Han gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng. Han tänker på döden, både på sin egen och min död och vad som ska hända om jag dör ifrån honom…

Min fråga gäller min 20-åriga son som bor hemma. Vår relation försämras och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Vi hamnar ständigt i bråk och jag har svårt att uppträda vuxet mot honom…

Mitt problem idag, som jag inte vet hur jag ska tackla, är min mammas beteende gentemot mig och hennes generella inställning till livet. Det bästa sättet jag kan beskriva det på med ett ord är "martyr". Hon tycker så fruktansvärt synd om sig själv och det har hon gjort större delen av mitt liv…

Under alla dessa år har jag försökt bli vän med så många kvinnor att jag tappat räkningen. Men jag lyckas inte för att majoriteten av kvinnor inte gillar mig. Det brukar hända efter första eller andra träffen och jag har verkligen försökt att analysera och förstå varför. Jag anstränger mig att vara glad och avslappnad och visa mig intresserad och ställa frågor. Jag kan vara rätt så rakt på sak i diskussioner men inte så att det faller utanför vad som är ok...

Jag är 19 år och känner mig hjälplös. Det handlar om svek, skuld och skam - typiskt tonårstrauma. Kort sammanfattat; Jag svek en vän genom att inte närvara under hennes "Adjö-Fest" inför en tremånaders-resa i Sydamerika. Jag prioriterade annat och det ångrar jag idag. Jag hann aldrig riktigt be om ursäkt eller klargöra för henne hur hjärtlöst det var av mig - innan hon redan var iväg…

Nu är jag orolig över min dotter. Hon är 14 år gammal. Hon är överviktig och nu ser det ut som hon går upp mer och mer i vikt. Hon tränar några gånger i veckan men däremellan är hon inte så aktiv. Vi har inte långt till skolan vilket gör att det inte blir mycket motion mellan skolan och hemmet…

Jag är storasyster till två bröder. Jag är i 30 års-åldern och mina bröder är ett par år yngre. Mycket av min tid går åt till att fundera på och delvis sörja relationen till mina två bröder som på något vis glidit ifrån mig. Främst mellanbrodern. Innan jag flyttade hemifrån (och till en annan stad) hade vi en bra syskonrelation: mycket gemensamt, samma humor. Men något har förändrats de senaste åren…

Jag tror att han kan komma från den här skolan med bra betyg om han själv vill. Det beror inte på skolan utan sin egen vilja och kraft.

Jag kanske har helt fel. Både jag och min man känner oss just nu lite maktlösa när vi inte kan hjälpa vår son. Hur hjälper vi vår son med hans motivation? Finns det något vi kan göra för honom? Vi inser ju att det är han som måste vilja och hitta sin kraft men finns det inget som vi kan göra för att underlätta…

Jag skriver angående mig själv och min son som är två år och åtta månader. Då jag observerat min son i umgänge med bekantas barn och barn på dagis har jag märkt att min son är lite annorlunda. Han är inte intresserad av sånt som de andra barnen tycks vara intresserade av och han är aldrig "med" på sånt som de andra barnen gör…

Jag är en kvinna i trettioårsåldern och jag väntar mitt första barn. Tankar på familj och släkt kommer till mig allt oftare och på djupet - alltså min egen bakgrund, orsaker till att jag finns, och varför jag är den jag är. Min mamma är andra barnet och min mormor var sladdbarn i en stor barnaskara. Min mormor föddes i en frireligiös familj, så var det ju ofta på landet på den tiden, och hon blev gravid som 16- åring med en lika ung kille, som dessutom drack och spelade…

Vår elvaårige son får raseriutbrott då han inte längre kan hantera den situation han befinner sig i. Utbrotten visar sig som att han skriker och eventuellt gråter, svär åt och kallar närstående personer för elaka saker. Han blir fullständigt förtvivlad och vill helst dö…

Vi har två grabbar en på 9 år och en funktionshindrad grabb på 11 år. 9-åringen har det tufft i skolan pga storebror (de går inte på samma skola). De kastar ur sig glåpord att brorsan är cp, äcklig, pucko mm. Nu har de börjat att frysa ut honom på så sätt att han får vara med och leka, men sedan går de helt plötsligt i väg och han vet inte om han får följa med…

Vi är en hyfsat harmonisk kärnfamilj, två barn på nio och sju som vi älskar och tillbringar all fritid med. Jag har frågor om min mans relation till vår yngsta, en pojke. Sonen är numera oftast lugn och nöjd, glad i skolan och med sin syster och kompisar, men han har ärvt sin pappas temperament och deras likheter gör att de två ofta krockar häftigt vid konflikter…

Jag är mamma till en alldeles underbar liten pojke. Min sambo har två barn sen tidigare, 10 och 14 år gamla. Vi har det bra som familj, de stora barnen bor hos oss lite mer än halva tiden och vi kommer alla bra överens. Båda de stora barnen är fantastiska syskon till vårt gemensamma barn och de är hans stora hjältar. De leker med honom, gosar med honom och hjälper till när det behövs. De är alltid tålmodiga och fantastiska…

Min son, 10 år, har problem med utanförskap och depressiva tendenser. Jag har vänt mig till BUP, skolpsykolog, övrig personal på skolan samt skolhälsovården. Alla hänvisar vidare och ingen tycks ta min sons problem på allvar. Jag undrar om du kan säga vart jag bör vända mig och vad jag bör fråga efter för hjälp för min sons räkning?

Vi föräldrar är båda 40 år och känner av en stark längtan efter ett barn till. Det är sista chansen...vi har goda möjligheter att ta hand om ett barn till. Jag har alltid varit bergsäker på att jag bara vill ha och orkar med ett barn, men nu känns det annorlunda...

Jag har en dotter på snart 6 år och en dotter på 4 år. Min äldsta dotter har börjat mer och mer med att säga otrevliga saker, slå och till och med spotta på sin lillasyster.  Senast igår kväll hände det. Min yngsta fyllde år och fick en hel del paket. Min äldsta fick också några paket. Men det hjälpte inte…

Jag är en ung tjej som har en komplicerad relation till min pappa. Varje gång vi ses eller pratas vid blir jag sårad eller ledsen av saker han säger eller gör. De få gånger vi pratar i telefonen har jag gråten i halsen när jag lägger på. Jag vill så klart ha en bra relation till min far och vara vän med honom men jag börjar nästan tro att det är omöjligt. Man kan ju inte förändra en person hur mycket man än vill. Nu har det gått så långt att jag funderar på att bryta kontakten med honom helt för att slippa bli sårad och ledsen…

Jag har en son som snart blir 9 år, han går således i åk 3. Sedan han var liten har det kommit mer eller mindre kiss i byxorna dagtid, natten klarar han sig så länge som han inte bäljar i sig massa vatten precis före han går och lägger sig. Vi har varit hos en uroterapeut ett par gånger nu under hösten men än så länge utan resultat. Enligt läkare och uroterapeuten finns inget fysiskt fel…