Min pojke, som fyller sju i sommar, har ett mycket klurigt beteende. Han är mycket lättretlig, lättfrustrerad, får ilskeutbrott och slåss samt skriker då ofta fula ord. Det har pågått sedan han var tre men eskalerat från fem till sexårsåldern, och nu i skolan är det dagligen…

Hon har på sista tiden börjat säga saker om sin pappa som jag inte vet hur jag ska hantera. Han lovar jämt saker som de ska göra, köpa eller hitta på. De ska åka till olika ställen på semester, nästa helg ska de bada, gå på bio, restaurang etcetera. Hon säger till mig att hon vet att det inte kommer att bli av…

Hon har bytt sällskapskrets. Jag vet att hon nu umgås i miljöer där gränserna är utsuddade för rätt och fel. Det är rättssaker, misshandel, våldtäkt, rattfylla, narkotikabrott, rasism etcetera. Hon romantiserar och försvarar…

Så länge det handlar om lugnare lekar med andra barn och det inte blir någon typ av konflikt fungerar det ofta bra. Jag uppfattar därför inte att han är generellt blyg eller osäker i kontakten med andra barn. Min oro handlar i stället om att han blir ”överkörd” så fort det blir någon liten konflikt eller meningsskiljaktighet, särskilt med barn som är bestämda eller fysiska…

Min fråga gäller hur vi bäst kan hjälpa vår dotter att hantera sina ätstörningar. Hon bor kvar hemma trots att hon är över 20 år…

Vi har dock ett problem som vi upplever växer, och det är att han i stort sett aldrig leker för sig själv längre än någon minut. Han vill stå i centrum och konstant ha vår uppmärksamhet. Detta är ju inte möjligt, och när vi inte har tid att sysselsätta honom påkallar han vår uppmärksamhet genom att kasta saker, skrika eller banka och slå på oss…

Hon kräver inte längre att vi ska sova bredvid henne, men hon har svårt att komma till ro när hon ska somna. Hon vill också att vi ska vara på övervåningen, där hon sover. Hon kommer in till oss varje natt och speciellt min nattsömn blir väldigt störd av detta. Att sova över hos kompisar eller släktingar utan oss går inte…

När jag försöker få honom att göra läxorna blir det ofta konflikt. Ibland försöker han komma undan genom att säga att de redan är klara eller att han inte hade några. När vi väl jobbar med läxorna blir det mycket protester och han blir både arg och ledsen när han gör fel eller när jag försöker förklara saker för honom…

Jag skriver för att jag som mamma vill få tips för att lugna ned min son och även för att hålla mig själv lugn. Jag orkar framför allt inte med ljud­volymen…

Men nu har både vi och dotterns mamma märkt ett beteende hos dottern som jag undrar över hur man kan tackla. Dotterns humör svänger från att vara jätteglad och överlycklig när pappan berättar att jag ska komma över helgen, till att vara sur, elak och ifrågasättande. Ett tag kunde varken jag eller föräldrarna knappt öppna munnen innan hon skulle säga emot…

Mitt problem är att jag upplever att många favoriserar dottern. Även bland våra närmaste anhöriga. Och jag tycker inte alltid att de är så duktiga på att dölja det. I vart fall inte för vår son som har långa känselspröt och uppfattar alla nyanser…

Problemet vi upplever nu är att vår svärson, killarnas pappa, är väldigt sträng. Är det inte datorförbud så är det godisförbud. Han nedvärderar killarna hela tiden inför andra/oss och säger att de har fel och inte kan, etcetera, på ett väldigt arrogant sätt. Särskilt den äldsta killen får utstå mycket av detta och mår dåligt…

Min dotter är tretton år gammal och har i många år varit rädd för det mesta som hon ser och hör. I två år var hon rädd för att jorden skulle gå under år 2012. Det hade nämligen hennes storebror berättat om och om igen. Hon har nu tack och lov blivit av med just den rädslan. Men det dyker ständigt upp något nytt som hon blir rädd för. Just nu handlar det om ebola…

Jag har en fråga som rör min son som är fyra år. Varken jag eller min man vet ärligt talat vad vi ska göra, vi känner oss fullkomligt maktlösa. Han har börjat bitas och slåss, både på förskolan och hemma…

Jag skriver för att jag undrar hur jag på bästa sätt ska tala med min fyraårige son om döden. Min älskade farfar är döende i cancer och har inte många månader kvar. Han har fram tills nu varit mycket pigg och har alltid lekt mycket med min son när vi ses…

Vi har problem med vår snart treårige son som ofta kastar saker på eller slår/nyper sin äldre syster. Min sambo och jag är inte överens om hur situationen ska hanteras. Han säger till storasystern att slå eller kasta tillbaka. Jag tycker att det är fel, eftersom hon är så stor (snart sju år) och borde föregå med gott exempel och inte slå någon som är så mycket mindre…

Jag har en 12-årig dotter som kissar i trosorna. Detta verkar inte bekymra henne då hon kan lägga ett par använda trosor som är blöta och gula inuti överst i tvättkorgen. Hon kan även komma och sätta sig i soffan med linne och trosa och då kan man se att det är blött i trosorna. När jag då ber henne gå och byta trosor och tvätta sig så vill hon inte…

Min son, 22 år, står inför en omedelbar risk att hamna hos Kronofogden på grund av obetalda räkningar. Jag som förälder slits mellan vilja att rädda honom genom att betala och att låta honom ta konsekvenserna fullt ut. Vi har betalat hans skulder två gånger tidigare för att rädda honom…

Jag kan dock inte komma ifrån att jag tycker att det är väldigt jobbigt att ha styvbarn. De tar mycket av min energi och jag irriterar mig mycket på dem. Ibland vet jag inte hur jag ska stå ut när de är hemma hos oss, det känns som att jag inte kan koppla av i mitt eget hem…

Det är som om han inte kan kontrollera sin ilska utan agerar helt impulsivt. Som förälder har jag inga problem med att han blir arg och visar sina känslor (stampar i golvet, skriker, gråter eller vad det nu kan vara) utan bekräftar dem i stället. Det är när han ger sig på sina yngre syskon som det blir jobbigt…