Jag och min sambo blir mycket oroliga för äldsta dottern, mitt bonusbarn, som är extremt rädd för att vara ensam. Hon är åtta år nu, men har haft bekymmer sedan hon var cirka tre år. Kan det vara högkänslighet?

Tyvärr har min sambo i perioder svårt att se att mina barn uppskattar och tycker om hen. Min sambo upplever det som om det inte spelar någon roll om hen finns där eller inte eftersom jag är en sådan fantastisk förälder. Hen kan också uppleva det som att mina barn och jag utgör en familj där det inte finns någon plats för hen…

Men hur gör personalen då för att få så ”duktiga barn” på förskolan? Jo, barnen tvingas sitta kvar på stolen, genom lätt nedtryckning tills de lär sig att sitta still. Hur somnar de på sovstunden? Jo, de trycks ner lätt på madrassen tills de ger upp och somnar. Det kanske inte är fysiskt våld men är det okej att tvinga ett barn till något på detta sätt?

Mitt liv som skärmdiktator är vidrigt, eftersom jag framstår som en teknikfientlig bakåtsträvare – och vem vill vara det i dag? Hur ska jag locka bort barnen från skärmen till det riktiga livet? Eller är det bara att acceptera att skärmen är det riktiga livet numera?

Sexårige storebror blir ganska uppgiven vid dessa tillfällen och försöker få henne att komma med. Flera gånger har han och jag börjat gå. Hon står då kvar, skrikandes och gråtandes. Några gånger har främmande lagt sig i och tyckt att jag bär mig illa och ansvarslöst åt. Det ser naturligtvis hemskt ut när en illa klädd treåring står ensam kvar alldeles ifrån sig…

Jag har en 20-årig son som mår mycket dåligt. Han har väldiga prestationskrav. Är aldrig nöjd med det han gör. Han tvingades, efter lång tids frånvaro att helt stanna hemma från sista terminen på gymnasiet. Han blev erbjuden ett ”fjärde år” på gymnasiet för att läsa in kurser. Det blev ingenting med det. Han var helt utbränd och kan inte tänka sig att närma sig skolan…

Våra ”problem” börjar när vi kommer hem efter förskolan. Vid hämtning är han glad och skiner upp när vi ses men hemma verkar det som han släpper ut alla sina frustrerade (?) känslor. Han kan bli arg över minsta lilla (att man ger honom ”fel” leksak) och i sin ilska kan han skrika, vråla, kasta saker, dunka sitt eget huvud i golvet…

Jag har svarat på läsarfrågor i DN sedan 2010 och nyligen skrev jag det hundrade svaret. När jag insåg det kände jag behov av överblick och sammanhang, eftersom jag i regel har svårt att komma ihåg vad jag skrev för en månad sedan. Därför kommer jag inte att svara på någon läsarfråga denna gång. I stället vill jag göra en återblick för att blottlägga mönster i läsarnas frågor genom åren…

Så till själva frågan: Vår dotter är oerhört reserverad mot främlingar (vuxna). Hon har varit det sedan fyra månaders ålder, och sedan dess har i princip inga andra vuxna kunnat röra henne utan att hon gråtit…

Hon är alltid beredd att starta en ny konflikt eller kasta sig in i en annan, där hon egentligen inte var med från början. Ofta känner hon sig väldigt missnöjd och ”drabbad”, som att saker är jobbigare och värre för henne än för andra. Det blir ju också ett negativt fokus när det är så mycket bråk och ingenting sker utan konflikt…

Intensiteten är lite svår att beskriva. Vi kallar det för att han flamsar. Han kan omöjligt sitta still, snor runt och upp och ned, fnissar oavbrutet, pratar med hög röst, viftar omkull saker och råkar slå till folk i närheten, gör diverse enerverande ljud. Och lyssnar icke på vad vi föräldrar (eller någon annan vuxen) säger…

Hans spontana reaktion på en fråga är att svara med det som är orättvist eller negativt och när det gäller det mesta söker han felen först. Detta kan gälla precis allt, som maten, vårt hus, kläder, hur ett kalas var, presenter, träningar. Det vill säga många saker som man normalt sett gläds åt…

Sedan ungefär ett halvår tillbaka har hon fått väldigt jobbigt med att jag går hemifrån på morgnarna. Hon är riktigt ledsen varje morgon, ibland har oron börjat så smått redan på kvällen…

Barnet är som sagt ovilligt till att ha resurs, känner sig utpekad och dummare än de andra, vilket såklart påverkar självförtroendet. Jag tycker att det känns minst lika viktigt som att prestera bra i skolämnena. I den åldern är behovet av att vara som alla andra och att höra till gruppen så fruktansvärt starkt. Är 40 ­minuters extra resurs i veckan värda de psykiska ”biverkningarna”?

Ett av mina barnbarn har haft en liknande upplevelse – han hade klänning några gånger på förskolan men slutade då han blev retad! Ska vi bejaka pojkars rätt att ha klänning? Ska personalen på förskolan ”kämpa” för denna rätt? Ska föräldrar säga ”nej” när pojkar vill ha klänning på förskolan/skolan?

Framför allt är det ett av barnen som ”spelar ut” någon av de övriga två, ofta rör det sig då om att inte få vara med i leken (”vi vill vara ifred i dag”) och om att utesluta (”du får inte komma hem till mig, det får bara X”), trista markeringar som pekar på att man inte duger…

Vi kommer oftast precis i tid eller något sent, och varje gång inser jag efteråt att det inte är värt det – det är faktiskt inte hela världen om man kommer sent, och inte värt kostnaden att jag blir osams med barnen. Samtidigt tycker jag inte det är sjyst mot barnen att de ska behöva känna sig så stressade, och åtminstone sexåringen bryr sig om att komma i tid och vill gärna göra det…

Nyligen var jag och barnet iväg en vecka på egen hand och märkte då att hen sov så mycket lugnare efter bara 2–3 dagar, sov lugnt hela nätterna faktiskt. Inte så oroligt som det brukar vara med de täta bytena och jag funderar på om vi ska ändra schemat lite…

Jag och min man har fyra barn mellan 3 och 14 år. Det största problemet i vår familj är syskonkonflikter. Det är främst sexåringen och tioåringen som inte funkar tillsammans. De bråkar ständigt och är väldigt otrevliga och provocerande mot varandra. De trissar upp varandra och sedan är det väldigt svårt att få dem att sluta, speciellt sexåringen…

Barnen är 15 och nio år. Mitt problem är att de mest sitter och tittar på amerikanska komediserier när de är hemma hos mig. Jag försöker att aktivera dem, men det blir mest inomhusaktiviteter. Jag tror att de och jag själv skulle må bra av att komma ut och få röra på sig…