Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss…

Jag har en elvaårig son som är så rädd för sniglar att det hindrar honom från att vistas i naturen när det har regnat. Han blir paniskt rädd och springer in om han skulle råka se en snigel. Är det ett problem som jag bör ta tag i eller växer det bort?

Jag är orolig för min sons och hans morfars (min pappa) relation. Min pappa har alltid varit väldigt ironisk i sin konversation med mig och min syster. Jag vet att han älskar oss men min pappas ironi och negativa inställning är jobbig att lyssna på. Men nu har han börjat gå på min son på samma vis…

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken…

Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen…

Jag har en 18-åring, som är i kris. Hon kom in på drömgymnasiet men hoppade genast av, var hemma ett halvår och började sen på ett annat gymnasium som hon trivdes på. Men i höstas hoppade hon av igen, och nu gör hon ingenting. Mycket dator och foto, målet var tidigare att bli fotograf, men nu har hon tappat självförtroendet…

Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma…

Under hela den här perioden så har pappan dragit in barnet i den här röran, berättat allt om tvisten och grälet oss emellan. Pappan har även talat illa om mig till barnet hela tiden, hittat på lögner, sagt dåliga saker om mig och påstått att han aldrig kommer att få träffa barnet igen om jag får ensam vårdnad…

Nu umgås vår son inte längre med sin gamla kompis utanför skolan. Men han har också helt tappat sugen för att hämta eller följa med några andra barn efter skolan. Han har inga problem med att leka med vissa av de gamla kompisarna efter skolan så länge det sker i utemiljö, men har tappat kontakten med andra av dem. Och han har inte skaffat några nya bästisar…

Julen ses som barnens högtid. Ofta är förväntningarna kring helgen höga, det måste bli ”lyckat”. Vad är viktigast för barnen?

Som förälder är man ofta angelägen om att det ska bli rättvist mellan barnen, lika många klappar och lika dyra. Hur hanterar man det?

Inte alla har råd att köpa många och dyra julklappar.

Många barn har delat boende mellan mamma och pappa.

Men så nu, helt plötsligt håller han saker för sig själv, blir fruktansvärt arg, slår i dörrar, blir uttråkad. Säger att han ”hatar” det och det. Får kraftiga vredesutbrott när han inte klarar av en läxa och säger att han inte vill leva…

Jag har en ­dotter på tre år som så länge hon har kunnat uttrycka sig ibland ­kallat sig för pojke – hon kallar även pojkar för flickor ibland och har inte riktigt fått ihop vem som är han eller hon, pojkar blir ibland hon och flickor ofta han…

Min sambo och jag har en dotter på 2,5 år. Sedan hon föddes har min sambo dragit ned på sin egna tid något helt otroligt. Han duschar 1-2ggr/v. Han äter ingen frukost. Han umgås ytterst sällan med vänner (1-2 ggr/år). Han tränar inte. Han sover ca sex timmar per natt…

Nu, sedan cirka en månad tillbaka, kan han inte lägre somna själv i sin egen säng. Han gråter förtvivlat och är rädd och kan bara somna och sova i min säng. Han tänker på döden, både på sin egen och min död och vad som ska hända om jag dör ifrån honom…

Min fråga gäller min 20-åriga son som bor hemma. Vår relation försämras och jag vet inte hur jag ska hantera situationen. Vi hamnar ständigt i bråk och jag har svårt att uppträda vuxet mot honom…

Mitt problem idag, som jag inte vet hur jag ska tackla, är min mammas beteende gentemot mig och hennes generella inställning till livet. Det bästa sättet jag kan beskriva det på med ett ord är "martyr". Hon tycker så fruktansvärt synd om sig själv och det har hon gjort större delen av mitt liv…

Under alla dessa år har jag försökt bli vän med så många kvinnor att jag tappat räkningen. Men jag lyckas inte för att majoriteten av kvinnor inte gillar mig. Det brukar hända efter första eller andra träffen och jag har verkligen försökt att analysera och förstå varför. Jag anstränger mig att vara glad och avslappnad och visa mig intresserad och ställa frågor. Jag kan vara rätt så rakt på sak i diskussioner men inte så att det faller utanför vad som är ok...

Jag är 19 år och känner mig hjälplös. Det handlar om svek, skuld och skam - typiskt tonårstrauma. Kort sammanfattat; Jag svek en vän genom att inte närvara under hennes "Adjö-Fest" inför en tremånaders-resa i Sydamerika. Jag prioriterade annat och det ångrar jag idag. Jag hann aldrig riktigt be om ursäkt eller klargöra för henne hur hjärtlöst det var av mig - innan hon redan var iväg…

Nu är jag orolig över min dotter. Hon är 14 år gammal. Hon är överviktig och nu ser det ut som hon går upp mer och mer i vikt. Hon tränar några gånger i veckan men däremellan är hon inte så aktiv. Vi har inte långt till skolan vilket gör att det inte blir mycket motion mellan skolan och hemmet…

Jag är storasyster till två bröder. Jag är i 30 års-åldern och mina bröder är ett par år yngre. Mycket av min tid går åt till att fundera på och delvis sörja relationen till mina två bröder som på något vis glidit ifrån mig. Främst mellanbrodern. Innan jag flyttade hemifrån (och till en annan stad) hade vi en bra syskonrelation: mycket gemensamt, samma humor. Men något har förändrats de senaste åren…