Vi har en dotter som precis har fyllt åtta år och som sover dåligt. Hon kan vakna på natten och komma in till oss, men har sedan svårt att somna om trots att hon får ligga i vår säng. Jag försöker hjälpa henne genom att sjunga tyst eller klappa henne lite, så att hon ska slappna av. Hon har haft dessa problem länge…

Vår dotter som närmar sig tonåren saknar nära vänner. Hon har inte haft någon ”bästis” under hela sin uppväxt, utom ett kort ”passionerat” förhållande med en jämngammal flicka som flyttade. Varje helg ringer hon runt bland klasskamraterna i hopp om att hitta någon att umgås med men oftast går hon bet – de är uppbokade med annat…

Vårt barn blir väldigt lyckligt när han är på besök och de njuter av tiden tillsammans. Samtidigt upplever jag att barnet känner viss förtvivlan eftersom det ständigt kommer frågor om hur många dagar det är kvar innan pappan åker i väg. Det största problemet är förstås när det är dags att ta farväl. Barnet gråter sig till sömns och sörjer pappan i flera dagar…

Hon har alltsedan inskolningen på dagis varit ledsen varje vardagsmorgon, så även nu i skolan. Jag har alltid haft svårt att lämna henne ifrån mig, vilket jag tror beror på ömsesidig kommunikation där jag inte kan låta bli att svara på hennes starka känslor…

Jag har en tioårig dotter som sedan en tid tillbaka grubblar och då och då är "nere". Däremellan är hon precis som vanligt. Härom kvällen var hon alldeles förtvivlad och frågade vad meningen med livet är och varför vi varit tvungna att föda henne…

Jag har valt att bryta kontakten med en av mina föräldrar, ett beslut som jag är mycket nöjd med. Mina föräldrars relation var mycket destruktiv och de är numera skilda. Min frågeställning rör hur det är vettigt att behandla den bortvalda föräldern i förhållande till mina egna barn…

Problemet är alltså tvååringen. Hon kräver total uppmärksamhet 90 % av sin vakna tid. Får hon inte som hon vill skriker hon och slåss. Får hon som hon vill är hon fantastiskt go och fin. Hon har alltid varit på det här viset, tycker jag. Det är inte trotsåldern…

Jag försöker bjuda honom på middag när våra arbetstider stämmer, men oftast avböjer han. Han har bråttom hem till sin lägenhet för där finns hans dator. Han tillbringar all sin fritid framför datorn. Mestadels spelar han krigsspel, ensam eller uppkopplad med andra spelare…

Vi är ett par som har bekymmer med vår 4-årige son. Vi undrar över hans vredesutbrott, om de är uttryck för att han har någon diagnos eller om de bara är en del av hans karaktär. Vi undrar också hur vi kan hjälpa honom på bästa sätt för vi tror att det är lika jobbigt för honom som för oss…

Jag har en elvaårig son som är så rädd för sniglar att det hindrar honom från att vistas i naturen när det har regnat. Han blir paniskt rädd och springer in om han skulle råka se en snigel. Är det ett problem som jag bör ta tag i eller växer det bort?

Jag är orolig för min sons och hans morfars (min pappa) relation. Min pappa har alltid varit väldigt ironisk i sin konversation med mig och min syster. Jag vet att han älskar oss men min pappas ironi och negativa inställning är jobbig att lyssna på. Men nu har han börjat gå på min son på samma vis…

En vanlig orsak till konflikterna är konkurrens och orättvisa. De bråkar om vem som ska sitta bredvid mig eller pappa i soffan, vem som ska få mest utrymme på vardagsrumsgolvet när de dansar eller vem som ska ha den ena eller andra leksaken…

Nu har det kraschat helt mellan dem. Det känns som om storasyster ändå tidigare hade ett slags ”ledarroll” som äldre, men att lillebror nu har ”revolterat” och på något sätt ”gått om” sin syster genom sitt mer utåtriktade liv. Det skulle kanske inte behöva göra så mycket, men jag märker att min dotter inte mår bra av situationen. Hennes bror kan vara ganska skoningslös i deras bråk och han ”vinner” alltid medan hon mest blir ledsen…

Jag har en 18-åring, som är i kris. Hon kom in på drömgymnasiet men hoppade genast av, var hemma ett halvår och började sen på ett annat gymnasium som hon trivdes på. Men i höstas hoppade hon av igen, och nu gör hon ingenting. Mycket dator och foto, målet var tidigare att bli fotograf, men nu har hon tappat självförtroendet…

Vad jag ändå inte känner är att jag kommer henne närmare, om jag bara frågar om vi ska borsta tänderna på kvällen börjar hon att skrika. Till och från fungerar det att göra iordning henne och läsa godnattsaga men så fort vi lägger undan den så börjar skriken efter mamma…

Under hela den här perioden så har pappan dragit in barnet i den här röran, berättat allt om tvisten och grälet oss emellan. Pappan har även talat illa om mig till barnet hela tiden, hittat på lögner, sagt dåliga saker om mig och påstått att han aldrig kommer att få träffa barnet igen om jag får ensam vårdnad…

Nu umgås vår son inte längre med sin gamla kompis utanför skolan. Men han har också helt tappat sugen för att hämta eller följa med några andra barn efter skolan. Han har inga problem med att leka med vissa av de gamla kompisarna efter skolan så länge det sker i utemiljö, men har tappat kontakten med andra av dem. Och han har inte skaffat några nya bästisar…

Julen ses som barnens högtid. Ofta är förväntningarna kring helgen höga, det måste bli ”lyckat”. Vad är viktigast för barnen?

Som förälder är man ofta angelägen om att det ska bli rättvist mellan barnen, lika många klappar och lika dyra. Hur hanterar man det?

Inte alla har råd att köpa många och dyra julklappar.

Många barn har delat boende mellan mamma och pappa.

Men så nu, helt plötsligt håller han saker för sig själv, blir fruktansvärt arg, slår i dörrar, blir uttråkad. Säger att han ”hatar” det och det. Får kraftiga vredesutbrott när han inte klarar av en läxa och säger att han inte vill leva…

Jag har en ­dotter på tre år som så länge hon har kunnat uttrycka sig ibland ­kallat sig för pojke – hon kallar även pojkar för flickor ibland och har inte riktigt fått ihop vem som är han eller hon, pojkar blir ibland hon och flickor ofta han…